COP igen. Nu möts alla klimatförhandlare i Durban och pressen vevar igång. Samma skriande kontrast mellan de som säger att nu är det nästan för sent, och alla andra som gäspar och säger att FN-systemet är hopplöst långsamt och att länderna bara skyller på varandra.. I grunden handlar det om rättvisa fast på många olika plan: Mellan generationer, klasser och länder.
Ett hållbart klimat kan ses som en kollektiv vara och den största utmaningen är att säkra att alla betalar en rättvis andel. Kostnaderna är egentligen inte så stora, men blotta misstanken att de skulle fördelas orättvist kan få förhandlingarna att gå i stå.
Låt oss ta bensinskatter som exempel. Omkring en tredjedel av våra utsläpp kommer från transportsektorn och andelen växer. Det mest effektiva styrmedel som finns är faktiskt högre skatter på bensin och diesel. Det finns debattörer som menar att man i stället skall satsa på kollektiva alternativ, få folk att samåka, tvinga bilbolagen att bygga snålare bilar, med mera.
Problemet är att många av dessa lösningar inte är lönsamma så länge bensinpriset är lågt – och så står kollektivtransportbolagen där med olönsamma linjer medan alla bilister fortsätter att ringla fram långsamt i sina bilköer.
Det ”bästa argumentet” mot bränsleskatter på bilar är att det är orättvist mot de fattiga. Detta argument används flitigt över hela jorden och bränsleprotester leder ofta till våldsamma upplopp. Det är också ett effektivt argument eftersom det förlamar de miljöaktivister som vill göra något åt klimatproblemen men som naturligtvis inte vill att deras politik skall drabba de fattiga. På detta vis är det ett ”bra” argument. Men är det sant?
I dagarna kommer det ut en bok där mina kollegor och jag undersöker argumentet empiriskt i bortåt 25 olika länder (Fuel taxes and the Poor, RFF Press). USA är enda tydliga exemplet på ett land där skatten kanske är något regressiv. I Europa brukar bränsleskatten vara tämligen neutral och i större delen av världen (Indien, Kina, Indonesien, en rad länder i Afrika) är bränsleskatter närmast att betrakta som lyxskatter.
När de fattiga inte har bil borde det vara uppenbart att de använder mindre bensin (även om de konsumerar bränsle indirekt genom bussbiljetter och annat). Man kan förklara det så här: Staten måste få in pengar till sjukvård, skola, polis och annat – då är det bättre för de fattiga att staten beskattar bensin än att staten höjer moms på mat.
Ett annat område där (bristen på) rättvisa förlamar förhandlingarna gäller fördelningen av åtaganden eller utsläppsrätter. Indien har ungefär en sjättedel av jordens befolkning. En rimlig indisk ståndpunkt är att alla människor skall få släppa ut lika mycket koldioxid. Indien skulle då få en sjättedel av världens utsläppsrätter (och kunna sälja och få mycket pengar).
Men de rika länder som sätter agendan föredrar att tala i termer av procentuella nedskärningar i utsläpp från dagens nivå. Debatten inför exempelvis Köpenhamn fördes så här: Om amerikanen skär ner från 6 ton kol till 5 och europén från 2 ton till 1,5, hur mycket skall Indien skära ner? Indierna ligger ju på 0,3 ton per person.
Skillnaden mellan att alla länder reducerar lika mycket och att alla individer får samma rätt att släppa ut koldioxid kan låta som en akademisk finess, men skulle betyda hundratals miljarder för Indien och för USA. Med så mycket pengar i potten är det inte konstigt att förhandlingarna tar tid. Men det är allvarligt – för vi har ingen tid att spilla. För att nå 2-gradersmålet borde vi börja handla genast.
Thomas Sterner, professor i miljöekonomi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
