debatt Om COP26 hade ägt rum som planerat hade politikerna med största sannolikhet än en gång misslyckats. EU:s jordbrukspolitik blottlägger den politiska oviljan att nå Parisavtalet. Matsuveränitet måste finnas med i framtida nationella beslut om klimatåtgärder. Jordbruket kan inte längre lämnas utanför, skriver representanter för Framtidsjorden.
Årets COP (klimatkonventionens partskonferenser) var inte vilket möte som helst. Så kallade NDC:er, eller nationellt fastställda bidrag, skulle uppdateras eller lämnas in av samtliga länder. Dessa bidrag beskriver hur länder arbetar för att bromsa en global uppvärmning på väl under 2°C (helst 1,5°C). Parisavtalet bygger på en gradvis ambitionshöjning från alla länder som ratificerat. De nuvarande klimatåtagandena är inte tillräckliga för att nå målen. Varken globalt sett eller för Sverige.
Med momentum från protester, ledda av Fridays för Future och Extinction Rebellion under föregående år, skulle 2020 bli en vändpunkt i det globala klimatarbetet. Många förväntade en historisk kulminering av åtgärder under klimatkonferensen. Istället blev det magplask. Kommunikationen av nya klimatåtaganden har uteblivit för många länder, inklusive EU, till följd av covid-19. Pandemin har också gjort att COP26 skjutits upp. Förhoppningsvis kommer det ge olika parter tid att hantera coronapandemin och sammanställa genomtänkta nationella planer. I värsta fall uteblir en ambitionshöjning då pressen från COP26-mötet inte längre finns. Konsekvensen skulle i så fall bli att vi dras med dåliga klimatplaner i ytterligare fem år. En orosbild som tyvärr ligger oss alltför nära. Men i pandemins skugga väntar inte klimatet.
Löften om en grön återbyggnad efter Coronakrisen och starkare klimatarbete har gått som en röd tråd genom 2020. Trots detta är faktiska åtgärder långt ifrån realiserade, snarare tvärt om. Med nöd och näppe lyckades svenska miljörörelsen i september stoppa Preems planer på utbyggnaden av ett nytt oljeraffinaderi i Lysekil. En verksamhet som på egen hand skulle omöjliggöra Sveriges mål om utsläppsminskning. Drygt en månad senare röstade europaparlamentariker igenom en tredjedel av EU:s budget för direkt klimatfientlig jordbrukspolitik och vidare intensifiering av ett ohållbart jordbrukssystem. EU:s Common Agricultural Policy (CAP) är en icke-reform till förlust av klimaträttvisa. Utan bindande mål för mer klimatskydd, mindre bekämpningsmedel på åkrarna och mindre antibiotika vid boskapsuppfödning kommer den gemensamma jordbrukspolitiken att stå som själva motsatsen till syftet med europeiska gröna given (Green Deal).
Det betyder alltså att klimatmålen nås snabbare om vi ökar importen av mat och flyger till Thailand på semester.
Gröna given lanserades i slutet av 2019 med syfte att höja EU:s ambition för att nå klimatneutralitet till 2050. De ska omfatta utsläppsminskningar samt åtgärder inom klimatanpassning. Redan nu har EU misslyckats på båda punkter. Dels genom att skriva under CAP. Och dels eftersom EU-länderna outsourcar miljöskador till andra länder samtidigt som de tar åt sig äran för den ’gröna’ politiken på hemmaplan.
Nu visar forskning hur EU ställer lägre krav om hållbarhet på importerade livsmedel och grödor, än EU-producerade varor. Förutom att utsläpp av koldioxid och kemikalier sker någon annanstans och utsätter människor för fara, leder detta till omfattande press på naturresurser i exportländer som Brasilien. EU:s handelsavtal bidrar alltså till att Amazonas brinner. EU är efter Kina världens största importör av jordbruksprodukter. Detta utan handelsavtal som ställer krav på att importer ska framställas hållbart.
För att i linje med Sveriges klimatmål minska utsläppen av växthusgaser från jordbrukssektorn tillsätter regeringen nu en ny utredning. Några av målen innebär att Sverige ska minska sitt beroende av konstgödsel och att jordbruket ska bli fossilfritt. Idag står det för ungefär 14% av Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser. Här redovisas dock inte import eller de utsläpp som sker i producerande länder till följd av svensk konsumtion. Det betyder alltså att klimatmålen nås snabbare om vi ökar importen av mat och flyger till Thailand på semester. Snarare än om vi konsumerar lokalproducerad mat och semestrar hemmavid. Ett pinsamt sätt att fly ansvarstagande och lägga skuld på producerande länder, ofta i globala Syd. Sverige saknar idag åtgärder för att minska sina konsumtionsutsläpp.
Frihandelsavtal och en livsmedelsstrategi byggd på export-import driver vårt nuvarande livsmedelssystem och står för nästan hälften av världens växthusgasutsläpp. Ett system som idag är ohållbart. I Sverige har vi fått en minskad självförsörjning. Parallellt genom sin miljöpåverkan bidrar den till en ökad utsatthet för livsmedelskriser, vilket klargjorts under pandemin. För att leva upp till gröna given om utsläppsminskningar behöver vi samma krav på importerade jordbruksprodukter som på inhemska. För att nå parisavtalet och en klimatanpassning behöver vi ett livsmedelssystem som stödjer lokalt, småskaligt och ekologiskt jordbruk. Samt som inte behandlar mat som en handelsvara utan sätter producenter och konsumenter i fokus. Det vill säga ett system som säkerställer matsuveränitet.
Makthavare misslyckas gång på gång att visa vägen bort från klimatkollaps. Den politiska oviljan att förstå vad det faktiskt innebär att nå ett Parisavtal, i Sverige och EU, blottlades under veckan då COP26 skulle ägt rum. Men det finns tid för bättring. Nya klimatåtaganden inför COP26 lämnas in till och med slutet på december. En rapport väntas publiceras i februari 2021 av FN:s klimatsekretariat, UNFCCC.
Sveriges och EU:s uppdaterade NDC rapporter måste höja ambitionsnivån. För att beslutsfattare ska slippa förödmjukelsen med att än en gång inte hålla måttet för en grön återhämtning eller en rättvis klimatomställning, krävs mer djupgående förändringar som utmanar sättet vi producerar mat. Matsuveränitet och agroekologiska odlingsprinciper möjliggör en sådan systemförändring. Och resurserna finns! En tredjedel av EU:s budget går till jordbruket. Omfånget visar på hur kraftfull en jordbruksomställning skulle kunna vara.
Det är dags för Sverige att börja agera, inte minst Fredrick Federley (C), Pär Holmgren (MP) och Malin Björk (V) som sitter som ledamöter i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i Europaparlamentet. Federley hävdar att CAP förbättrar förutsättningarna för bönderna. Tillfälligt ökade bidrag för att gynna enskilda och företag kan ge fördelar på kort sikt men är fortfarande endast intäktsökningar eller kostnadsminskningar. Det ändrar knappast på den långsiktiga samhällsstrukturen för en klimatomställning.
Vi behöver långsiktiga investeringar som bygger om samhället i en hållbar riktning. Om vi ska undgå en klimatkollaps och nå Parisavtalet som vi skrivit under måste vi vara en drivkraft för EU:s nya NDC:er.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
