I december utsågs Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin till ”Årets papa” . Motiveringen? Att han tre månader tidigare fått barn. Och, att han senare ska ta ut ett halvårs föräldraledighet.
Utnämningen illustrerar läget för den omtalade svenska jämställdheten. Alla är som vanligt för. Men skillnaderna mellan olika grupper ökar i samhället. Att diskutera könsfördelningen i DJ-bås kan leda till dödshot. Samma sak hände med teateruppsättningen av den 42 år gamla texten SCUM-manifestet. Det är som att det är mer stötande att lyfta frågeställningar om normer, över- och underordning än förhållandena i sig.
För ett parti som strävar efter jämlikhet och rättvisa är en feministisk politik en förutsättning för att uppnå omfördelning. Därför var det en lättnad när den nya S-ledaren Stefan Löfven i sitt installationstal sa att det är provocerande att se hur kvinnor diskrimineras i vårt samhälle och att han är feminist ”punkt slut”. Men, Socialdemokraterna har mycket att bevisa.
I talet tog Stefan Löfven upp att han vill slåss mot diskriminering, hur den än visar sig. En omänsklig och aktuell fråga att ta itu med direkt är tvångssterilisering av transpersoner.
Han tog också upp behovet av Sveriges röst i världen. De tio år som gått sedan 11 september är globalt sett ett förlorat decennium för kvinnors rättigheter.
Som tur var finns kompetensen nära till hands för att utforma en politik som syftar till att säkerställa mänskliga rättigheter som att kontrollera och bestämma över den egna sexualiteten, tillgången till säkra aborter och mödravård och möjligheten att fullt delta i samhället.
Ytterligare en fråga att ta sig an är förslaget om att kvinnofridslagen ska överordnas utlänningslagen.
För att uppnå feministiskt förtroende i arbetsmarknadsfrågor behöver Stefan Löfven förklara hur han tänkte när IF Metall tillsammans med GS-facken och Livs bröt LO-samordningen i årets avtalsrörelse på grund av jämställdhetspotterna.
”Vi vill slåss för alla lågavlönade kvinnor” skrev fackförbunden i en debattartikel. Nu är läge att beskriva hur. Det duger inte att lägga över ansvaret på parterna.
S i dag saknar svar på grundläggande frågor som hur de vill åstadkomma rimliga arbetsvillkor och rätt till heltid i kvinnodominerade branscher. Samt hur de vill underlätta för människor att kunna kombinera arbete och ansvar för familjemedlemmar.
Avslutningsvis, i ett verkligt feministiskt parti med ett fungerande ledarskap skulle representation inte vara ett ämne för diskussion. Där skulle det finnas en genomtänkt strategi för att ledande företrädare ska spegla befolkningen och ha olika erfarenheter och bakgrunder.
Vid en av uppgångarna från Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm har någon sprayat ”jag kan inte se människorna för alla män” på ett byggplank. Förhoppningsvis kommer det inte att gälla Socialdemokraterna, varken till ytan eller i politikens innehåll.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
