Fler ska få rätt till a-kassa och försäkringen bli lättare att administrera när inkomsten styr villkoren för ersättning, inte antalet arbetade timmar som i dag. Att den med hög lön därmed snabbare får skydd än den med låg lön är bara en av riskerna med regeringsförslaget för lågavlönade i LO-yrken.
Få har älskat den nuvarande a-kassan, där man kan få vänta i månader på sin ersättning. Men under pandemin lättades reglerna, och inkomsttaket höjdes. Fler gick med i a-kassorna. Men problemen med långa väntetider finns kvar, och förbättringarna gäller bara året ut.
Fortfarande omfattas knappt hälften av de arbetslösa, vilket är alldeles för lågt.
Regeringsförslaget om en ny a-kassa bygger på en utredning som togs fram 2020, av den tidigare S-ledda regeringen.
I korthet föreslås att dagens arbetsvillkor ersätts av ett inkomstvillkor. För att få rätt till a-kassa ska man ha tjänat 120 000 kronor de senaste tolv månaderna, varav fyra månader med en inkomst på minst 10 000 kronor.
En majoritet av de arbetslösa kommer inte att få arbetslöshetsersättning med utredningens förslag
Ersättningens storlek avgörs av antal månader individen varit medlem i en a-kassa, där även noll månader berättigar till viss inkomstrelaterad ersättning.
Ersättningsperiodens längd – max 300 dagar – bestäms av individens förankring på arbetsmarknaden.
På plussidan ligger att utredningen inte föreslår avskaffande av de fackliga kassorna, något som tidigare varit på tapeten, via SD.
Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) säger till SR Ekot att nuvarande tak (infört under pandemin, gällande året ut) på 80 procent av en månadsinkomst på max 33 000 kronor kommer att ligga kvar.
På minuskontot finns, som TCO lyfter, riskerna med en inkomstbaserad försäkring, som kan hota jämlikheten på arbetsmarknaden när fler med höga inkomster snabbare får del av den.
Detta är också LO:s huvudinvändning i sitt kritiska yttrande från 2020. ”Den rättvisa principen är att utgå från ett arbetsvillkor istället för ett inkomstvillkor. LO avstyrker därför förslaget att ersätta arbetsvillkoret med ett inkomstvillkor.”
Med andra ord behöver en högavlönad stå till arbetsmarknadens förfogande färre timmar än en lågavlönad för att bli ordentligt försäkrad.
LO anser även att villkoren för att alls få en ersättningsperiod samt att få en full ersättningsperiod på 300 dagar är alltför strikta. En majoritet av de arbetslösa kommer inte att få arbetslöshetsersättning med utredningens förslag.
Tvärtemot vad utredarna tror är förslaget alltså till stor nackdel för med dem med svagast förankring på arbetsmarknaden. Det blir svårare, inte lättare, att försäkra den som behöver skydd.
Avtalssekreterare Torbjörn Johansson ser betydande risker för LO-förbundens medlemmar. Men gör en realpolitisk avvägning och säger i SR Ekot, apropå att arbetsmarknadsministern sagt att skyddet ska ligga kvar på samma ”starka” nivå: ”Kan de leverera det med ett annat system så har vi inget emot det.”
För LO blir det materiella innehållet viktigare än principer, en rimlig avvägning för en intresseorganisation.
Inkomstförsäkringens stora förtjänst är att den motiverar människor till att arbeta. Det är inte enbart inkomsten man försäkrar utan arbetsinsatsen. Principen med att räkna timmar visar hur mycket ”fritid” den arbetande avstår till försäkringen. I dag krävs samma tid av alla. I morgon kan den med högre inkomst avstå färre timmar ”fritid” till sin försäkring än den med lägre lön. Det kan knappast kallas rättvist.
Slutsatsen är att det finns en väldigt besvärlig avvägning om man i enkelhetens namn ger sämre villkor till exempelvis unga kvinnor med otrygga anställningsvillkor och låga inkomster än till tjänstemän med högre lön.
Det administrativa riskerar att få styra över rättvisan i att behandla alla människor lika även om de har olika ställning på arbetsmarknaden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
