Palmecentret fyller 25 år och påminner oss om ett kvartssekel av engagemang — från motståndet mot den spanska fascismen till fackliga rättigheter för dagens byggnadsarbetare i Qatar.
I dag firar Palmecentret 25-årsjubileum. Det har varit 25 omvälvande år. När Palmecentret bildades, Arbetarrörelsens Internationella Centrum (AIC), hade organisationen en handfull medarbetare i ett trångt kontor på Drottninggatan.
I dag är Palmecentret en stor proffsig organisation med ett 50-tal hel- och deltidsanställda som fyller ett våningsplan på Sveavägen 68, med lokalanställda i Burma, Palestina och på Västra Balkan. Förra året bedrevs över 200 projekt i fler än 30 länder.
Arbetarrörelsen har varit internationell ända från början. »Arbetare i alla länder, förena er!« En lika svår som oumbärlig strävan.
Engagemanget har skiftat över tid. Men det går en röd tråd från insamlingarna till motståndet mot fascismen i Spanien och senare decenniers engagemang för människor i diktaturernas Latinamerika.
Över hela Sverige sprang fackliga kamrater, SSU:are och socialdemokrater i trappuppgångar för att samla in pengar till Spanien.
Det går en röd tråd från insamlingarna till motståndet mot fascismen i Spanien och senare decenniers engagemang för människor i diktaturernas Latinamerika.
Insamlingarna gick bland annat till hem för barn som blivit föräldralösa under det spanska inbördeskriget och tvingats fly till Frankrike. Den tidens ensamkommande flyktingbarn. Senare samlades pengar in till strejkande metallarbetare, och till det spanska socialistpartiet i exil.
Bojkotta Spanien föregick bojkotta Sydafrika.
Under 1960-talet växte engagemanget för de afrikanska koloniernas befrielsekamp, och den rhodesiska och sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. På 1970-talet blev Vietnamrörelsen en av Sveriges största folkrörelser.
Olof Palme tog detta engagemang in i regeringen och så småningom, som statsminister, gjorde han det till utrikespolitik. Tillsammans med Sten Andersson lade han grunden för en aktiv utrikespolitik.
Utgångspunkten var att Sveriges utrikespolitik inte enbart passivt skulle förhålla sig till omvärlden, utan i samarbete med andra försöka påverka den.
Det var kontroversiellt även på den tiden, men skapar precis som dagens aktiva och feministiska utrikespolitik också respekt.
Och den gör skillnad.
En aktiv utrikespolitik är en politik på de svagas sida. På avkoloniseringens tid var det naturliga slagordet alla folks frihet, hela världens fred. I dag blir det allt mer uppenbart att en progressiv global politik måste ha den enskilda människan i centrum.
Inte minst för att migrationen ökar. Alltfler människor lever i andra länder än där de är medborgare. 65 miljoner människor befinner sig på flykt, men det finns kanske 250 miljoner migranter.
Den internationella migrationsorganisationen IOM, som numera är en del av FN-systemet, räknar med att det finns drygt 700 miljoner interna migranter.
Uppemot en miljard människor, en av sju i världen, är en migrant.
1978 kunde det då nybildade AIC använda fotbolls-VM i Argentina för att väcka uppmärksamhet kring förtrycket för försvinnandena av oppositionella i landet. Den här veckan har en av Palmecentrets medlemmar, Byggnads, varit i Qatar där fotbolls-VM ska hållas 2020.
Fackförbundet har, tillsammans med sin international, lyckats få ett stopp på det slavliknande kafala-systemet.
Palmecentrets stora kontaktnät — med samarbetspartners och systerpartier med örat mot marken i några av världens mest komplexa konfliktområden — gör organisationen till en viktig kunskapsförmedlare och opinionsbildare.
Det är kunskap som inte bara finns hos centrets engagerade handläggare, utan som genom lokalt förankrade projekt finns, sprids och ständigt fördjupas i hela Sverige.
Den här kunskapen, och det glödande engagemanget, det är bränslet till den aktiva utrikespolitiken. I en allt mörkare värld är detta viktigare än någonsin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
