Tiggare förtjänar respekt

Tiggeriet påminner om att människor försöker överleva, hur ont livet än gör och hur orättvist det än är.

När du ser en människa som tigger, vad tänker och känner du då? Många upplever ett stort obehag. Att samhället har blivit så här, med dessa ovärdiga klyftor mellan människor. Andra ser närmast en sanitär olägenhet. Som om tiggaren stör den allmänna ordningen med sin undergivna desperation.

Mytbildningen kring tiggare, särskilt de som kommit till Sverige från andra länder, är stor. Uppfattningen att tiggeriet organiseras av kriminella ligor är utbredd men saknar stöd hos hjälporganisationerna. Det finns en föreställning om att tiggare inte försöker göra rätt för sig. När de uppenbarligen är beredda att göra nästan vad som helst för att överleva – till och med be andra människor om pengar på gatan.

Socialtjänsten i Stockholm har, tillsammans med Frälsningsarmén, gjort en studieresa till Bukarest och Pitești i Rumänien. Deras reserapport borde läsas av alla. Den bekräftar, på byråkratsvenska, vad tiggarna från Rumänien redan har vittnat om: ”Bristande integration i hemlandet bidrar till att de söker alternativa sätt till försörjning […] Tiggeriet i Stockholm kan ge en större inkomst än vad man har möjlighet att tjäna i hemlandet.”

Det handlar helt enkelt om överlevnad för svårt utsatta människor. Stockholms socialtjänst har lärt sig mer om hur svårt hur romer diskrimineras i Rumänien. Och drar slutsatsen att de måste bemötas som ”resursstarka och kompetenta” individer: ”Vid besöket i byn Valea Corbului kunde vi med egna ögon se hur standarden i byn ökat de senaste fem åren som ett resultat av bybornas resor till andra länder för sin försörjning.”

Naturligtvis är det så. Rasistisk retorik försöker göra gällande att människor som söker sig till Sverige för att undkomma förtryck och fattigdom ­skulle vara snyltare. Ingenting kan vara mer fel. Att bryta upp från allt du känner, att lämna barnen därhemma för att flera hundra mil bort försöka försörja dem, kräver stor styrka och enorm handlingskraft.

Tiggarna på Stockholms gator förtjänar vår respekt. De ger inte upp trots att samhället, först i Rumänien och sedan i Sverige, talar om för dem att de är värdelösa. Till och med avhyser dem från bosättningar utan att erbjuda andra alternativ än ”en bussbiljett hem”. Så att det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr och andra ska slippa konfronteras med konsekvenserna av diskriminering och fattigdom.

”Vi bör se tiggarnas närvaro som en påminnelse om två saker: att en stor folkgrupp i Europa (10–12 miljoner människor) alltjämt skamligt diskrimineras; och att detta är ett ansvar för hela Europa, inklusive oss själva”, skriver Thomas Hammarberg, Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter, i DN.

Vi bör även se tiggeriet som en påminnelse om att människor försöker överleva, hur ont livet än gör och hur orättvist det än är. Hos tiggarna på Stockholms gator finns en enorm livsgnista. Den kraften skulle kunna komma Sverige till godo. Om samhället bara erkände människovärdet hos människor som tigger. Och började med att åtminstone ge dem tak över huvudet.