Det kan te sig som en enkel utväg att klämma åt de allra svagaste. Men bestraffning leder knappast till sociala reformer.
Att tiggeri inte är en lösning på den fattigdom och utslagning som får EU-medborgare från Bulgarien och Rumänen att migrera till Sverige är nog alla överens om.
För att få bukt med problemen behövs stora välfärdsreformer i hemländerna.
Inte heller verkar de dagliga mötena med fattiga, frysande, marginaliserade romer utanför Ica eller Coop öka toleransen och medkänslan i det svenska samhället. Snarare har det blivit tvärtom.
Men ska vi därför, i ren desperation, förbjuda tiggeri? Så att det inte längre blir så synligt, inte så frånstötande? En lagstiftning som Stefan Löfvens märkliga uttalande om att det aldrig är acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga till Aftonbladet i lördags onekligen öppnar upp för.
Man kan spekulera länge om varför Löfven, som så tydligt och konsekvent har varit emot ett förbud, nu plötsligt har svängt. Kanske är hans utspel bara en del av ett urgammalt mönster?
Tiggare har ju alltid varit ett självklart inslag i samhället, utom möjligen under välfärdssamhällets glansfullaste 50- 60- och 70-tal. Historiskt har de gått under olika namn. Under vissa epoker har de varit tolererade, rentav omhuldade. Ibland, som bland katoliker under medeltiden eller rysk-ortodoxa under tsartiden, har de betraktats som helgon. Men de har alltid format en grupp utanför samhället.
Som alla sådana grupper har tiggarna utgjort en tacksam måltavla för majoritetssamhället när ett eller annat har gått fel: jobbpolitiken, kommunernas solidariska flyktingmottagande eller det fria skolvalet. När de sociala klyftorna ökar, i Sverige eller EU, och tiggarskarorna växer, blir systemet svårare att handskas med.
Historikern Dick Harrison har beskrivit hur man, i takt med ökad industrialisering, for allt hårdare fram. 1847 förbjöds tiggeri i svensk lag. Det berodde på ökade inkomstskillnader och på att den nymornade staten ville visa musklerna. Man försökte helt enkelt skilja mellan »fin« och »ful« fattigdom, mellan plikttrogna individer och arbetsskygga element. De sistnämnda hamnade på spinnhus eller fästning.
För frustrerade politiker då som nu kan det te sig som en enkel utväg att klämma åt de allra svagaste. Men bestraffning leder inte till sociala reformer, och det finns redan nu farhågor om att regeringens attitydförändring kan stärka antiziganismen i södra Europa och göra reformarbetet på plats svårare.
Den svenska tiggerilagstiftningen avskaffades 1964. Orsaken? Vid det laget var den generella välfärden så stor att det inte fanns några att tillämpa lagen på.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
