»Tiggeriförbud i Sverige – ökad antiziganism i Rumänien«

Repressiva åtgärder för att slippa romska besökare skulle av många upplevas som en bekräftelse på att dessa människor inte förtjänar bättre behandling, skriver Thomas Hammarberg.

Åter krävs att tiggeri ska kriminaliseras. Åsikten att det inte ska vara tillåtet att sträcka ut handen och vädja om hjälp från en annan person har gjorts till en central politisk fråga.

Det är ingen hemlighet att det handlar om de EU-medborgare som kommit från Rumänien och Bulgarien. De allra festa av dem är romer, de tillhör den kanske mest förföljda och diskriminerade folkgruppen i Europa. Det är dem man vill stoppa, det är deras närvaro man vill kriminalisera.

Huvudargumentet för förbudet är att tiggeri »inte är en lösning på utanförskap, diskriminering och fattigdom«.  Men ingen har påstått att tiggeriet skulle vara den verkliga lösningen på den misär och det utanförskap som driver en del EU-medborgare hit. Alla som brytt sig om att studera frågan inser att långsiktiga, hållbara lösningar handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och välfärdsreformer i hemländerna.

Det är därför som vi som engagerat oss för dessa människors mänskliga rättigheter förordat en rad åtgärder för att påverka deras situation där hemma, inklusive med bistånd och råd. Det är viktigt att mobilisera EU att börja ta diskrimineringen av romer i Europa på betydligt större allvar. I detta paket av åtgärder för dessa människors mänskliga rättigheter ingår inte att förbjuda deras närvaro. Tvärtom bör vi bidra till att deras närvaro här ger dem instrument för ett bättre liv där hemma.

Klart är att ett förbud skulle göra dessa människors situation än svårare. Många av dem har trots allt genom de slantar de lyckats samla in här – i muggen men också genom att samla pantburkar – fått det något litet bättre när de återvänt.

En rad exempel finns om hur barnens situation förbättrats vad det gäller det mest elementära. Det är därför flera av »tiggarna« har kommit tillbaka trots den jobbiga resan och de dagliga påfrestningarna här, inklusive risken att drabbas av trakasserier och rasistiska hatbrott. Men – och det är den själva kärnan – detta är ändå bättre än livet där hemma.

För många är det omöjligt att få ett jobb. Det gäller också den minoritet romer som lyckats få utbildning. Många tvingas bo i hälsovådliga skjul. Hälsoläget är också av andra skäl – bland annat korruptionen inom sjukvården – oerhört prekär för fattiga romer. Alla dessa akuta problem bottnar i ett fenomen: antiziganismen.

Jag noterar att de som pläderar för tiggeriförbud undviker frågan om det påtvingade utanförskapet och diskrimineringen i hemländerna. De lägger i stället skulden på romerna själva. Expressens ledarskribent tar steget fullt ut: att förbjuda tiggeri skulle hjälpa(!) dessa EU-medborgare; de skulle i stället för att komma hit kunna koncentrera sig på att förbättra sina liv där hemma.

För dem som gjort sig besväret att verkligen kommunicera med dessa personer framstår dessa »råd« som djupt okunniga eller direkt cyniska. Det är uppenbart att vad som ligger bakom kravet på förbud inte är omsorgen om de som tigger, det är irritationen över att behöva se dem sitta där. Ett förbud skulle förstås göra att det mötet kan undvikas. Men detta löser självfallet inte deras problem.

Ett svenskt förbud skulle väcka uppmärksamhet i politiska och andra kretsar i Rumänien och Bulgarien. Min bedömning är att kriminaliseringen skulle stärka de antiziganistiska krafterna i dessa länder. Att till och med Sverige tar till en sådan åtgärd för att slippa romska besökare – trots att de också är EU-medborgare – skulle upplevas av alltför många i de länderna som en bekräftelse på att dessa människor inte förtjänar en bättre behandling.

Att vidta repressiva åtgärder för att slippa se dem är inte anständigt. Än mindre är det pinsamma argumentet att detta på något vis skulle hjälpa dem.

Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och ordförande i Kommissionen mot antiziganism