När pressfrihetens dag uppmärksammades i media kvalade den fjärde fängslade svensken, Joaquín Pérez Becerra, inte in. Det tycks i Sverige finnas en rädsla för att stöta sig med den colombianska regimen, skriver frilansjournalisten Tigran Feiler.
När pressfrihetens dag uppmärksammades i media för två veckor sedan var de fängslade svenskarna tre: Johan Persson, Martin Schibbye och Dawit Isaak. “Ett dystert och svårslaget Europarekord”, kommenterade Reportrar utan gränsers ordförande Jesper Bengtsson. Varför kvalade den fjärde svensken Joaquín Pérez Becerra, som sitter fängslad i Colombia, inte in? Inte tillräckligt svensk? Inte tillräckligt mycket journalist? Nej, svaret ska nog sökas någon annanstans.
Det tycks inom den svenska offentligheten råda ett omvänt samband mellan vad som är politiskt kontroversiellt och vad som är värt att kampanja för. Det krävs inget större civilkurage för att stå upp emot diktaturerna Etiopien och Eritrea. Det är politiskt helt ofarligt – det retar inte upp någon.
Colombia kallas däremot för “Latinamerikas äldsta demokrati” och ställer till med problem för vår liberala världsåskådning. Eller hur förklarar vi att det i en liberal demokrati varje år sker fler politiska mord och försvinnanden än under 27 års militärdiktatur i Chile? Allt blir mer komplicerat när hotet mot yttrande- och pressfriheten inte kommer från en Lukasjenko, en Assad, eller en Afewerki. Då blir det svårare att enas om kampanjer över tidningsgränserna med digitala klockor som räknar sekunder, timmar, dagar.
Pérez Becerra flyr undan förföljelser i Colombia 1993 och söker politisk asyl i Sverige. 1996 är han med och grundar nyhetsbyrån Anncol och några år senare nätradion Café Stereo. Från en källare i en Stockholmsförort produceras häftiga anklagelser mot den colombianska statsapparaten – samröre med knarkkarteller, stöd till högerextrema paramilitärer och omfattande korruption. Kommunikéer från Farc-gerillan samsas med rapporter från sociala rörelser och undersökande journalistik från colombiansk massmedia. Genom att publicera information som få andra vågar göra har Anncol otvivelaktigt fyllt ett tomrum i det colombianska medielandskapet.
Under Alvaro Uribes tid som president (2002–2010) hårdnar klimatet i Colombia. Även etablerade journalister som väljer att berätta andra historier än den officiella misstänkliggörs, övervakas och tvingas i exil. Uribe lovar att fängsla personerna bakom Anncol och i januari 2010 ber exilcolombianerna bakom nyhetsbyrån den svenska regeringen om skydd. 21 april 2011 grips Pérez Becerra på flygplatsen i Venezuelas huvudstad Caracas och utlämnas 72 timmar senare till Colombia. Han anklagas för att vara en nyckelperson i Farcs internationella arbete.
Den väpnade konflikten i Colombia har rasat i över 50 år och alla parter begår övergrepp: polis, militär, paramilitärer och gerillagrupper. Journalister blir brickor i ett politiskt spel vilket tydligt illustreras av fallet med den franska journalisten Romeo Langlois som nu sitter fången hos Farc.
Men insikten om den colombianska konfliktens komplexitet får inte leda till handlingsförlamning. “Vi tittar på det fallet”, svarade Bengtsson när frågan om Pérez Becerra dök upp i DN:s chat på pressfrihetens dag, den 3 maj. De har haft över ett år på sig att titta på fallet. Risken är stor att det som i fallet Isaak dröjer flera år innan man reagerar.
Rättegången mot Pérez Becerra inleddes i april, men medialt och politiskt är han redan dömd. Colombia har en lång tradition av politiskt färgade rättegångar där tvivelaktigt bevismaterial används. Inget talar för en rättvis process i ett prestigefall som detta. Situationen är särskilt allvarlig nu när det cirkulerar felaktiga rykten om att Farc skulle ha föreslagit en fångutväxling mellan Pérez Becerra och Langlois. Det minsta man kan kräva är att Pérez Becerra som enbart är svensk medborgare återbördas till Sverige. Har han begått brottsliga handlingar ska han dömas här. Men det har från svenska myndigheter aldrig funnits några misstankar mot Pérez Becerra.
Den colombianska staten har misslyckats med att tysta kritiska röster i landet men verkar tyvärr har lyckats bättre på den internationella arenan. Ibland tycks rädslan för att stämplas som gerillasympatisör rentav vara större i neutrala Sverige än i Colombia där journalister och aktivister agerar med livet som insats. Och under tiden rullar rättsprocessen mot Pérez Becerra på i Colombia utan stöd eller uppmärksamhet från kollegor i Sverige. Ja, för det är faktiskt vad vi är – vare sig vi vill eller inte.
Tigran Feiler, frilansjournalist och forskar om medier i konfliktens Colombia..
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
