Till Riksbankens försvar

Räntan Rikta kritiken mot politikerna och inte Riksbanken. För huvudproblemet är väl att vi byggt en ekonomi som storknar med 4 procents ränta?

Det stora intresset både innan och efter dagens besked från Riksbanken om att sänka styrräntan med 0,25 procentenheter säger något om Sveriges räntekänsliga ekonomi. I snart trettio år har den kapitalägande (och ja, en bostad är kapital) medel- och överklassen skördat frukten av fallande räntor, stigande fastighetspriser och en finanspolitik som prioriterat skattesänkningar framför offentliga välfärds- och infrastruktursatsningar. För dessa människor kom de senaste årens inflation, reallönesänkning och efterföljande räntehöjning som en fullständig chock.

Förhoppningsvis kan chocken bli en väckarklocka för ett ökat gemensamt åtagande där samhällskritiska investeringar och trygg välfärd går före skattesänkningar och urholkade trygghetssystem.

I efterhand vet vi att minusräntan i huvudsak ledde till ökade klyftor och uppblåsta tillgångspriser

För de reala inkomstsänkningar som många av oss märkt av de senaste två åren är inget nytt i alla inkomstgrupper. Tankesmedjan Katalys visade i sin rapport Alla får det inte bättre att ekonomin i de lägsta inkomstgrupperna i reala termer försämrats under hela 2000-talet, mycket på grund av nedskärningar i transfereringssystemet till förmån för skattesänkningar för mer röststarka inkomstgrupper.

Riksbanken har ett tydligt uppdrag, att upprätthålla en varaktigt låg och stabil inflation. Inflationsmålet innebär att den årliga förändringen av konsumentprisindex med fast ränta (KPIF) ska vara 2 procent. Riksbankens huvudsakliga verktyg för att nå målet är styrräntan, där en högre ränta kyler ned ekonomin och antas därigenom bidra till att inflationen sjunker. En lägre ränta antas bli en positiv injektion i ekonomin som i sin tur får fart på inflationen.

Under lång tid var det frånvaron av inflation som var Riksbankens största utmaning. Utan hjälp från finanspolitiken med vare sig infrastrukturinvesteringar eller bostadsbyggande gick man så långt att man införde minusränta. Kritiken mot Riksbanken var, jämfört med i dag, närmast obefintlig. Det är betydligt lättare att sänka räntan än att höja den. I efterhand vet vi att minusräntan i huvudsak ledde till ökade klyftor och uppblåsta tillgångspriser. Med en mer aktiv finanspolitik skulle sannolikt styrräntan aldrig behövt sjunka ner till negativa nivåer.

I USA har en offensiv finanspolitik, genom paket som Inflation Reduction Act som bland annat innehåller stora klimatinvesteringar, bidragit till en urstark arbetsmarknad med en arbetslöshet på under fyra procent. Ett av arbetarrörelsens viktigaste mål, full sysselsättning, är alltså i det närmaste uppfyllt. Priset amerikanerna får betala för det är en något högre styrränta än i Europa, som ligger i intervallet 5,25–5,50 procent. Men i Sverige fortsätter ekonomkören att sjunga för en lägre ränta, i stället för att kräva att finanspolitiken gör de satsningar som behövs för att stärka ekonomin.

För med varje publicerad nyhetsartikel som beskriver läget i vården eller kaoset i tågtrafiken blir behovet av en starkare välfärd och stora infrastrukturinvesteringar tydligare. Att möta behoven kommer kräva både skattehöjningar och offentliga lån, som kommer att hålla räntenivåerna högre. Nu måste politikerna börja ta sitt ansvar för att Sverige även i framtiden ska vara ett land i framkant.

Skattesänkningar och minusränta kanske lockar röster idag, men det bygger inget välstånd för framtiden.