Världen förändrades inte när G7 blev G8 i samband med att Ryssland togs in 1997. Det var fortfarande en exklusiv klubb som bestod av de mäktigaste västliga industriländerna (inklusive Japan). I samband den finansiella kraschen 2008 inträffade däremot ett systemskifte. G8-gruppen utvidgades till G20, där en rad av de nya växande ekonomierna i Syd ingår. Symboliken är tydlig.
Får vi tro Gordon Brown – som i vintras kom ut med en bok om den finansiella krisen – var det också just det utvidgade G20 som räddade världen från en finansiell kollaps.
Genom monetära insatser och offentlig finansiell expansion motverkade G20-länderna att världen återigen drabbades av en depression av samma slag som på 30-talet. Internationella valutafonden, IMF, fick ännu större ekonomiska muskler. Enligt Brown är det därför vi nu talar om ”den stora recessionen” snarare än ”den stora depressionen”.
Storbritanniens före detta premiärminister menar också att detta enbart är den första krisen i globaliseringens tidsålder. De grundläggande obalanserna i världsekonomin – framför allt mellan de växande ekonomierna och de gamla industriländerna – och bristen på reglering av finanskapitalet innebär att vi kan vänta oss nya kriser framöver.
Hur ska detta hindras? Dagens politiska ledare är svaret skyldig.
Under flera decennier har de gamla G8-länderna drivit på för mer frihandel och ökad frihet för det finansiella kapitalet. Nu hörs delvis andra tongångar därifrån. Syds växande ekonomier har samtidigt egna intressen i dagens ekonomiska dragkamp. Kina, Indien, Turkiet eller Brasilien har knappast drabbats av den stora recessionen. Och tre år efter den akuta krisen väljer USA att genomdriva enorma offentliga nedskärningspaket, under hårt tryck från republikanerna och Tea Party-rörelsen.
EU är i dagsläget en kluven ekonomi. Några av medlemsländerna går som tåget. Andra befinner sig på konkursens rand. Den nya konservativa regeringen i Storbritannien iscensätter monstruösa offentliga nedskärningar. Att krisen skapades i den privata sektorn är nu liksom bortglömt. Finansmarknaderna tvingar fram krispaket i land efter land, nu senast i Portugal.
”Washington konsensus”, som länge satte agendan för världens ekonomier, har havererat. Men vad som ska komma i stället är ännu osäkert. Det innebär en möjlig öppning för en ny ekonomisk-politisk agenda. Här måste den europeiska vänster sätta sina bästa hjärnor i arbete. Det handlar om att utmana dagens konsensus om att hårda nedskärningar ska rädda EU-projektet.
Europa behöver gå tillbaka till ritbordet. Den ekonomisk-politiska konstruktionen måste revideras. Vi behöver hitta nya globala institutioner och modeller för att motverka det som Gordon Brown ser som oundvikligt.
Det vill säga nya globala kriser.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
