Trumps besök i brexit-land ger en dystopisk bild av en möjlig närliggande framtid.
En potentiell amerikansk president, med en portfölj proppfull med fascistiska uppfattningar, besöker ett land där rasism och våld präglat valrörelsen inför dagens folkomröstning om EU-utträde.
Trump i brexit-land är en kokande häxkittel av tankar som hotar samhället som vi känner det.
Ja – faktiskt.
För 70 år sedan använde Winston Churchill uttrycket »speciell relation« för att beskriva förhållandet mellan USA och Storbritannien. Bandet mellan länderna har sedan dess, på gott och ont, varit vägledande för Europas politiska utveckling.
Donald Trumps besök i Storbritannien tidigare i veckan får orden att brinna med ny lyster. En reaktionär, isolationistisk och rasistisk politiker kommer till ett land där frågan om dess medverkan i efterkrigstidens viktigaste demokratiska projekt står på spel.
Föreställ dig en inte alltför avlägsen framtid där president Trump formulerar villkoren för det egna och omvärldens samarbete. Mycket av det vi tagit för givet kan snabbt ryckas under fötterna för oss. Ett Storbritannien utanför EU, där nationalismen vibrerar som en urkraft genom det politiska landskapet, är en reaktionär krutdurk för Europa som helhet.
Den borgerliga tankesmedjan Timbro släppte i veckan rapporten Timbro Authoritarian Populism Index, ett försök att kartlägga framväxten av nya partier i Europa. Tyvärr slår analysen snabbt slint. Fascistiska och högerextrema partier som Jobbik i Ungern och Sverigedemokraterna i Sverige kletas samman med vänsterpartier som Syriza och Podemos. En av slutsatserna: »När populismen felaktigt skildras som vore den fascismens återkomst eller extremismens framväxt är det en kraftig överdrift av hotbilden.«
Att vifta undan framväxten av rasistiska och människofientliga partier som »kraftigt överdriven« är naivt. Viktor Orbán och Jimmie Åkesson kan inte reduceras till högerpopulister eller en ventil för allmänt missnöje med etablissemanget. Vår tids reaktionära och nationalistiska axel impregnerar och definierar stora delar av det politiska landskapet.
En amerikansk president som vill utvisa muslimer och bygga en mur mot grannlandet i syd är mer än en galen, mytomanisk lustigkurre att vifta undan. Den brittiska brexit-debatten, med rasistiska och våldsamma undertoner, rymmer något mycket mer explosivt än en populistisk impuls. Det går inte att blunda för.
Timbros svar på populismen – mindre politik och fler inbyggda bromsar i demokratin – missar en decennielång utveckling där problemformuleringen förskjutits långt högerut. Språket är ett annat, scenen en annan.
Dagens dystopi kan mycket väl bli morgondagens verklighet. Och botemedlet finns inte i att förminska hotet. För om människor med goda intentioner inte agerar kan det värsta mycket väl inträffa. Också här.
Demokratin är nämligen inget absolut, statiskt tillstånd utan en glidande skala längs vilken olika krafter tävlar om makt och uppmärksamhet. Mänsklighetens historia är, för att låna Hannah Arendts ord, »inget hotell att valfritt hyra in sig på«.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
