Tio år sedan Fadime Sahindal mördades

I morgon har det gått tio år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa för att ha brutit mot och offentligt kritiserat familjens syn på heder. I Fadimes hemstad Uppsala kommer ett minnesmonument invigas på årsdagen, och runt om i landet hålls manifestationer mot hedersvåld.

Fadime Sahindal var inte den första som dödats i hederns namn, men hennes modiga insatser som debattör gjorde att hennes död fick stort genomslag.

Mediebatten efteråt kantrade snart åt två lika beklagliga håll: Det som utmålade män från Mellanöstern i allmänhet och kurder i synnerhet som ett ogenomträngligt kollektiv av hedersförtryckande patriarker, och det där själva hedersbegreppet ansågs rasistiskt.

Sedan dess har nya begrepp som “balkongflickor” och “tvångsgifte” tillsammans med utredningar och rapporter fördjupat bilden av hur hedersförtryck fungerar samt att det faktiskt existerar.

Mordet på Abbas Rezaii visade att också unga heterosexuella män är offer. I höstas presenterade RFSL Ungdom och Alma Europa rapporten “Hbt och heder” som ytterligare underströk hur samhället misslyckas med att skydda unga människor som hotas, misshandlas och/eller blir tvångsgifta på grund av hedersstrukturer.

Ändå har de senaste åren präglats av tystnad, inte minst från feministiskt håll.

Lagom till tioårsdagen av mordet på Fadime gjorde Feministiskt initiativ ett utspel på debattsajten Newsmill under rubriken “Därför använder vi inte hedersbegreppet”.

Fi menar att allt våld i nära relationer springer ur samma patriarkala strukturer och att hedersbegreppet bidrar till att förstärka vrångbilden av att patriarkalt våld är något som utövas av “de andra”, det vill säga män med ursprung i framför allt muslimska länder.

Det är en argumentation som stämmer till viss del, men som samtidigt är djupt problematisk.

Våld är förvisso våld, och grunden för våld i nära relationer är patriarkal och heteronormativ. Hedersvåld är en anomali i den stora majoriteten av befolkningen – oavsett etniskt ursprung. Men för att förstå – och framför allt bekämpa och förebygga – våld är det nödvändigt att definiera våldets olika uttryck.

Det är skillnad att vara utsatt för hot och/eller våld av en hel familj eller släkt mot en nuvarande eller före detta partner. Inte minst när det kommer till skyddsbedömningar bland polis och socialtjänst. På samma sätt är det skillnad på trans- och homofoba hatbrott, och rasistiska dito. Ibland sammanfaller våldsuttrycken, ibland gör de det inte.

Sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagspolitiken har det blivit än viktigare att inte lämna fältet fritt för rasistiska konspirationer om att våld mot kvinnor och hbt-personer är något medfött bland vissa “kulturer” och därmed inte ett problem för majoritetsbefolkningen.

Att förneka förekomsten av det vi kallar hedersvåld hjälper ingen. Allra minst de som utsätts för det.