debatt Trots att kultur och idrott är lika viktiga för barn och ungdomar, så får räknas idrottens stöd från staten i miljarder medan kulturen får nöja sig med miljoner. Kulturskolornas verksamhet behöver nu akut ökade anslag för att överleva coronakrisen, skriver Håkan Sandh, tidigare på Kulturskolerådet.
»Kulturskolan ska utvecklas och alla barn ska ha möjlighet att ta del av den«. Det slog statsminister Stefan Löfven fast i regeringsförklaringen 21 januari 2019. Någon kanske menar att det kom en corona emellan. Man kan också säga att just på grund av coronan är det viktigt att detta löfte till landets alla barn och ungdomar förverkligas. Många stödpaket skickas nu ut till kulturområdet. Utmärkt, men vem talar för barn och ungdomars möjlighet till kulturutövande de kommande åren?
En mycket stor del av barns och ungdomars möjligheter att få utöva kultur, och att förkovra sig på området, sker idag via de kommunala kulturskolorna. Föreningslivet är tyvärr ganska svagt på området och studieförbundens verksamhet är främst inriktad på ungdomar över 14 år. Ett stort ansvar för att uppfylla barnkonventionens skrivningar kring barns rättigheter att vara aktiva deltagare i kulturlivet hamnar därför på kommunerna.
Redan före krisen var enligt Kulturskolerådet 40 procent av landets kommunala kulturskolor hotade av stora besparingskrav. Landets kommuner kommer nästa år få svårt att prioritera de kommunala kulturskolorna samtidigt som många behöver förstärka äldreomsorgen. Inte minst små kommuner med åldrande befolkning står inför svåra prioriteringar. Det finns en stor risk att färre ungdomar får möjlighet att dansa, spela ett instrument, måla eller spela teater nästa år. Trots att kommunpolitiker under många år värnat, och vill fortsätta att värna verksamheten.. Därför är det nödvändigt att också staten nu tar sitt ansvar.
Från de kommunala musikskolornas start i slutet av 1940-talet till 2017 fanns ingen nationell politik på området. ”Prop.2017/18:164 En kommunal kulturskola för framtiden – en strategi för de statliga insatserna” var därför en viktig markering av att de kommunala kulturskolorna numera är en del av även den nationella kulturpolitiken.
Enligt en undersökning av Myndigheten för kulturanalys från 2017 (Barns och ungas kulturaktiviteter, Kulturfakta 2017:5) deltar 40 procent av eleverna i årskurs 5 i kulturskoleverksamhet på fritiden, 22 procent i årskurs 8 och 13 procent i gymnasieskolans årskurs 2. De flesta kommunala kulturskolor har långa köer. Alla konstinriktningar erbjuds inte i alla kommer. Exempelvis finns bildkonst i bara hälften av landets kommuner. I några kommuner saknas kulturskola helt. Många barn och unga håller på med sitt kulturskapande hemma.
Statens stöd till kulturskolorna/kommunerna är 100 miljoner per år. Kommunernas kostnader ligger på 2,6 miljarder. Det statliga stödet är viktigt men utgör bara 3,8 procent av de totala kostnaderna. Det är oroande att barnens möjlighet till kulturutövande i så hög grad skall vara avhängigt den enskilda kommunens ekonomi. En rimlig jämförelse är den med idrotten och hur den är uppbyggd och finansierad. Statistik från kultur och idrott för barn och ungdom är svår att jämföra, den pekar dock mot att kultur och idrott lockar ungefär lika många. Idrotten har troligen fler aktiviteter medan kultur, beroende på definition, lockar fler. Oavsett detta behöver båda stöd.
Kommunerna ges med öronmärkta pengar till kulturskolorna en chans att stärka, men mer troligt, en möjlighet att bevara verksamheten.
Statens direkta stöd till barn- och ungdomsidrotten är på 2,1 miljarder per år. Till det kommer ett stort kommunalt stöd, inte minst via de dyra anläggningar som byggs, och ett mindre regionalt stöd. Det som skiljer idrott från kultur är framförallt att idrotten får stöd av stat, region och kommun, kulturen i stort sett enbart av kommunerna. För stabilitet krävs fler ben än ett att stå på.
Det nationella stödet till de kommunala kulturskolorna måste förstärkas genom att ett generellt statligt stöd införs, förslagsvis 50 procent av lönekostnaden för kommunala kulturskolans pedagoger (modellen finns i Danmark där det procentuella stödet dock har minskat betydligt de senaste årtiondena.) Ett sådant bidrag är rättvist och lätt att administrera. Kostnaden för staten kan bli mycket stor, cirka en miljard kronor.
Det kan tyckas som ett orimligt förslag. Vi bör istället se det som en överföring av befintliga kostnader från kommun till stat, en del av det stora nödvändiga stödpaketet som kommunerna efter corona måste få för att rädda välfärden. Kommunerna ges med öronmärkta pengar till kulturskolorna en chans att stärka, men mer troligt, en möjlighet att bevara verksamheten. Skattebetalarnas kostnader ökar inte.
Nästa steg blir sedan att infria löftet från regeringsförklaringen: ”Kulturskolan ska utvecklas och alla barn ska ha möjlighet att ta del av den.”
Håkan Sandh
tidigare chef för Kulturskolerådet (branschorganisation för landets kommunala kulturskolor)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
