I en debattartikel i Dagens Arena 2 februari skriver Baharan Kazemi om den svenska flyktingpolitiken. Det finns flera synpunkter i artikeln som jag vill bemöta. Jag vill samtidigt beskriva utgångspunkterna för Moderaternas och Alliansens migrations- och asylpolitik.
Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 stått för en human och konsekvent asylpolitik. Sverige ska fortsätta att vara en fristad för de som flyr undan förtryck och förföljelse. Men vare sig Sverige eller något annat land i världen har fri invandring. Det innebär att det finns regler som styr vem som får komma till och stanna i Sverige. Den svenska lagstiftningen går längre än vad internationella åtaganden kräver. Det leder till att fler får uppehållstillstånd. Som exempel är vi det land i Europa som sedan 2006 gett skydd till flest irakier, både i absoluta tal och per capita.
Att påstå att svensk flyktingpolitik hårdnat är helt fel. Tvärtom, Alliansregeringen har under min tid som migrationsminister bland annat öppnat för den som fått avslag på sin asylansökan att ”byta spår” och bli arbetskraftsinvandrare. 2010 gjorde drygt 500 människor det. Vi har också drivit att fler EU-länder ska ta ett större ansvar för människor på flykt, bland annat genom vidarebosättning i samarbete med UNHCR. Att ha en reglerad invandring får konsekvensen att alla som vill inte får stanna. Här har alla i debatten ett ansvar att inte ingjuta falska förhoppningar i människor.
I artikeln diskuteras utvisningarna till Irak och UNHCR:s rapporter. Det är viktigt att klargöra hur den svenska rättsprocessen fungerar och olika internationella organs roll i den. UNHCR:s faktainformation och bedömningar är viktiga underlag vid asylprövningen men inte att betrakta som rättskällor som måste följas. Det finns också många andra källor, som kan komplettera eller uppdatera den enskildes prövning. Var och en som söker asyl i Sverige har nämligen rätt att lägga fram vilka bevis han eller hon vill. Migrationsverket och domstolarna måste därefter ta reda på hur det förhåller sig för den enskilda personen och tillämpa svensk lag, i varje ärende. De kan inte underlåta det och i stället nöja sig med att följa allmänna rekommendationer som UNHCR eller någon annan utfärdat gällande ett visst land. Den som tycker att denna individuella prövning är felaktig måste också överväga konsekvenserna av det omvända. Skulle vi utvisa alla människor till ett område om UNHCR ansåg det var säkert, oavsett vilka skyddsskäl den enskilde förde fram?
Baharan Kazemi skriver att ”vi behöver stärka rättssäkerheten för asylsökande på riktigt. Vi behöver återinföra humanism och idealet om mänskliga rättigheter i flyktingpolitiken”. Det skulle jag säga är precis vad Moderaterna varit ledande i att göra. När Baharan Kazemi dessutom skriver att ”Det finns potential med ett europeiskt samarbete, om Sverige skulle gå i bräschen för att humanistiska ideal ska prägla flyktingpolitiken. Det skulle höja ribban från den skamligt låga nivå där den befinner sig i dag”, så är jag den första att skriva under på det. Skulle dessutom Baharan Kazemi lyssna på hur debatten inom EU låter i dag så skulle hon se hur stark Sveriges röst för en human politik faktiskt är och att Sverige är det land som driver frågorna om öppenhet och möjlighet för människor att få skydd.
Tobias Billström (M), migrationsminister.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
