Om Anders Borg, med rätta, räds den svenska banksektorns andel av den totala ekonomin, borde han också se allvaret i den höga privata skuldsättningen. Det skriver Tobias Gerdås, S-debattör.
Svaga reallöneökningar i Västeuropa och USA för breda grupper löntagare har tvingat fram en ökad kreditexpansion och orsakat obalanser i världsekonomin. I Sverige har, enligt SCB, den fattigaste tiondelen bara haft en realinkomstutveckling på 1,6 procent sedan 1991. Den rikaste tiondelen har samtidigt ökat sina inkomster med 63 procent.
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har den fattigaste tiondelen till och med tvingats se sina inkomster krympa. Institutet för näringslivsforskning har visat att vi tidigare har underskattat den rikaste procentens förmögenheter. Uträkningar tyder nu på att den rikaste procenten i Sverige äger omkring 30–40 procent av de totala förmögenheterna i landet. Siffror som närmar sig den astronomiska ojämlikhet som präglat de anglikanska länderna.
När reallönerna utvecklas långsamt för löntagarna, vilket varit fallet i en lång rad europeiska länder (dock inte i Sverige), samtidigt som förmögenheterna växer ohejdat för vissa ökar kraven på att via krediter höja levnadsstandarden. Liberaliseringar av kreditgivningen och oansvariga banker blir en livsfarlig cocktail i stagnerade västekonomier.
I Sverige har den privata skuldsättningen fördubblats sedan 70-talet. I Spanien och på Irland drevs ekonomierna framåt av kraftigt expanderande bostadssektorer. I USA har underskotten i bytesbalans och svag produktivitetsutveckling dolts genom god tillgång till krediter och förenklad kreditgivning till låginkomsttagare (ni minns Fannie och Freddie). Ett ökat välstånd bland de allra rikaste har alltså inte lett till ökade investeringar, utan snarare till en expanderande kreditmarknad.
När politiska ambitioner om utjämning och tillväxt har förbytts mot politiska ambitioner om tillväxt utan fördelning ökar trycket på att tillgodose även lägre inkomstgruppers rättmätiga krav på höjd levnadsstandard genom fördelaktiga villkor för lån till konsumtion. Den europeiska skuldkrisen är i de allra flesta fall effekter av finanskrisen 2008. Spanien gick in den ekonomiska krisen med tämligen låg offentlig skuldsättning, detsamma gällde Irland.
Det sägs att mannaminnet är kort och det är lätt att glömma att även Sverige mötte finanskrisen 1991/1992 med överskott i de offentliga finanserna. 1990 var överskottet i den svenska ekonomin 4 procent av BNP, siffror väsentligt högre än de ”säkerhetsmarginaler” som finansministern idag talar sig varm för. Om finansministern, med rätta, räds den svenska banksektorns andel av den totala ekonomin måste det betecknas som märkligt hur politiska reformer som avskaffad fastighetsskatt och ROT-avdrag klubbats utan djupare diskussioner kring hur de bidrar till ökad privat skuldsättning.
En aktiv stat med fördelningspolitiska ambitioner är en förutsättning för att bryta den ökenvandring de västliga ekonomierna befinner sig i. En ekonomi präglad av högre investeringstakt, minskade inkomstskillnader, en hårdare tyglad finansmarknad och en produktiv och tillväxtskapande välfärd måste vara vägen ur krisen. Ett möjlighetsfönster har öppnats för oss som tror att en annan värld är möjlig.
Tobias Gerdås, socialdemokrat i Sundbyberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
