Revolutionär humanism. Därför har David Harvey skrivit en välbehövlig lektion om kapitalismen.
Efter finanskrisen har det kommit ut otaliga böcker om kapitalismens skapande av omänsklighet och miljöförstörelse och hur kapitalismen som system nog slutligen håller på att falla ihop. Kritiska böcker av det här slaget är förstås viktiga.
Men hur många gånger genom historien har inte kapitalismens annalkande slut deklarerats, följt av att hopp övergått i förundran över att kapitalismen stånkar vidare? Och hur många gånger har det inte hävdats att kapitalismen i alla fall håller på att omvandlas till något som inte är kapitalismen så som vi känt den, följt av djup förfäran?
Geografen och marxisten David Harvey är en av de mest citerade forskarna inom humaniora. I sin senaste bok fokuserar Harvey som så många gånger förr på kapitalet – men den här gången handlar det om kapitalets inre motsägelser, dess ständiga förmåga att återhämta sig samt vad som politiskt är möjligt för att genomföra genomgripande förändringar.
Sambanden mellan kapitalismen och exempelvis manlig dominans, rasism, kolonialism, nationalism, etnicitet, miljökatastrofer, geopolitiska maktkamper eller krig är inte huvudområden i boken. Harvey menar att dessa samband existerar, men inte är centrala för den cirkulation och ackumulering som konstituerar kapitalismens ekonomiska motor – kapitalet.
Harvey tar läsaren genom sjutton inre motsägelser hos kapitalet. För den garvade marxisten som har kapitalcentrerade analyser som en självklar utgångspunkt, så ligger behållningen kanske inte i de sjutton motsägelserna som sådana utan i hur dessa hänger ihop och påverkar varandra. Harveys analys av sambanden är avancerad utan att falla in i en alltför teknisk (marxistisk) terminologi.
Först har vi sju grundläggande motsägelser som i huvudsak är relativt stabila över tid. Kapitalet kan inte fungera utan var och en av dessa, och förändras de så förändras även de andra motsägelserna. Här hittar vi till exempel bruksvärde och bytesvärde, kapital och arbetskraft, privat ägande och gemensamma tillgångar.
Därefter finner vi sju motsägelser som är i ständig rörelse. Hur de tar form och fungerar varierar i tid och rum. Här hittar vi till exempel teknologi, arbete och människans utbytbarhet, monopol och konkurrens, frihet och dominans, ojämn geografisk utveckling och produktion av platsen. Slutligen har vi de farliga motsägelserna – ekonomisk linjär tillväxt, kapitalets relation till naturen samt universell alienation. De är särskilt farliga för kapitalet men också för mänskligheten.
Harvey tror inte på tesen att kapitalet skulle kollapsa ”under sig egen motsägelsefulla vikt” som Marx påståtts ha skrivit men som Harvey inte kan hitta i någon av Marx publikationer (och som han finner det osannolikt att Marx skulle ha skrivit). Det krävs kraftfulla åtgärder av människor för att strö grus i maskineriet eller helt förstöra motorn.
Analysen av kapitalets inre motsägelser visar läsaren varför kapitalismen ibland verkar hamna i synbara dödsryckningar för att sedan skaka liv i sig själv och rossla vidare. En metafor Harvey använder här är skeppet: så länge som motorn, det vill säga kapitalet, går så kränger skeppet vidare trots alla skavanker och navigationsproblem. Det tillåter också Harvey att blottlägga på vilka grunder den ekonomiska motorn måste bytas ut – och i ett appendix ger Harvey konkreta förslag för hur detta kan gå till.
Harvey är en förespråkare för en ”revolutionär humanism”, där människans inneboende potential endast kan realiseras efter att kapitalets cirkulation och ackumulation har förstörts. Hans kritik mot liberal humanism är slående och i mitt tycke helt rätt, men i sin genomgång av den revolutionära humanismen tappar boken kraft.
Inget mer sägs än att kapitalets inneboende motsättningar ger upphov till sprickor där antikapitalistiska rörelser och befolkningar i fattigare delar av världen kan slå in kilar med sådan kraft att kapitalet rämnar.
Men efter att ha ägnat sjutton kapitel åt att läsa om kapitalets inre motsättningar och hotande sprickor och en lärorik inblick i hur kapitalets motor envist fortsätter att fungera slås man av hur platt hoppet i slutet av boken blir.
Men det är en randanmärkning – trots bokens titel om kapitalismen och dess slut är detta en lysande bok om kapitalet och varför motorn kan fortsätta länge till. Det är en behövlig lektion och boken är värd en livligt diskuterande läsekrets.
För att ta ett jämförande exempel för att visa på bokens betydelse: om Thomas Pikettys omtalade bok “Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” empiriskt visar att kapitalackumulationen inte ”sipprar ned”, eller sprids, och att detta är det naturliga tillståndet för kapitalismen (perioden 30-talet och framåt är därmed en avvikelse) så hjälper Harvey oss att förstå hur och varför kapitalet måste koncentreras.
Tommy Jensen, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet
“Seventeen Contradictions and the end of capitalismen” heter David Harveys nya bok och ges ut på Profile books
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
