Kommer SD att liera sig med partier som av många stämplas som fascistiska – bara någon månad före det svenska riksdagsvalet?
Sverigedemokraterna vill ta plats i Europaparlamentet. De har goda möjligheter att få ett eller kanske till och med två av Sveriges tjugo mandat i vårens EU-val.
Därför är det befogat att ställa frågorna: Vad vill ni göra där och med vilka vill ni göra det?
Partiets EU-politiska plattform ger en del svar på den första frågan. Den andra skyr Sverigedemokraterna som pesten.
Det huvudkrav som partiet för fram är att Sverige ska gå ur EU. Det är dock inte i första hand en fråga för Europaparlamentet och hör mer hemma i riksdagsvalet.
Det är logiskt att ett nationalistiskt parti som Sverigedemokraterna inte vill delta i ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete med andra länder. Det är inte heller konstigt att ett parti som har rötterna i nazismen inte gillar det samarbete som ju grundas på erfarenheterna av andra världskriget.
Medan vi ännu är medlemmar vill Sverigedemokraterna använda sitt inflytande i Europaparlamentet till att begränsa den fria rörligheten och hindra flyktingar och andra från att komma till Europa. Vidare vill man stoppa länder som inte ”passar in” i vår kultur att komma med – de ”muslimska” Albanien och Turkiet pekas ut.
Det är i stort sett det hela. Om denna politik är Sverigedemokraterna verkligen inte ensamma. Enligt opinionsmätningar blir främlingsfientliga och högerpopulistiska partier de största vinnarna i valet, åtminstone när det gäller ökning av mandaten.
I det nya Europaparlament som samlas efter valet kommer det i så fall att vimla av vänner till Sverigedemokraterna. Ändå vill de inte säga vilka de vill samarbeta med.
Frågan är känslig. Bland partierna finns en stark beröringsskräck.
Dessa förenas visserligen av förakt och hat – mot EU och mot invandrare och minoriteter – samt av en populistisk retorik om att stå mot den lilla människans sida mot eliter av olika slag. Samtidigt är rädslan stor för att förknippas med dem som står ännu längre till höger.
Därför vill till exempel brittiska Ukip, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna inte alls ha med franska Nationella fronten och nederländska Frihetspartiet att göra. Och de båda senare partierna vill inte beblanda sig med de öppet fascistiska Gyllene Gryning och Jobbik, från Grekland respektive Ungern.
I dag har bara den först nämnda av dessa tre falanger en egen partigrupp i parlamentet, ”Frihet och demokrati i Europa” (EFD) med 34 medlemmar. Man kan tycka att det vore naturligt för Sverigedemokraterna att söka sig till det sällskapet. Där finns en av de stora förebilderna: Danske Folkeparti. Ändå tvekar partiet.
Anledningen är planerna på att bilda en ny grupp under ledning av Nationella frontens Marine Le Pen. Sedan hon tog över partiet av sin far Jean-Marie Le Pen har det haft stora framgångar i både val och opinionsmätningar. Hon är extremhögerns europeiska härförare tillsammans Geert Wilders, nederländaren med det blonda hårsvallet.
Sverigedemokraternas val av vänner i Europaparlamentet (om de kommer in) berör inte bara dem själva. Det kan nämligen avgöra om Le Pen och Wilders lyckas i sina planer på att bilda en ny, röststark högerextrem grupp.
Få tvivlar på att de får tillräckligt antal mandat, minst 25. Men enligt parlamentets regler måste en partigrupp, vilket ger inflytande och pengar, även innehålla ledamöter från minst sju medlemsländer. Det kan bli svårare och därför är trycket på Sverigedemokraterna att hänga på så hårt.
I europeiska medier placeras Sverigedemokraterna reservationslöst i denna nya grupp. Partiledaren Jimmie Åkesson har uttryckt beundran för Le Pen, men sagt sig behöva veta mer om det partiet innan han bestämmer sig för ett formellt samarbete i Europaparlamentet.
Det är onekligen en märklig förklaring. SD har under lång tid haft täta kontakter med Nationella fronten och har till och med tagit emot ekonomiskt stöd av dem. Så nu är det kanske ”pay back-time”.
Så vilka är egentligen Sverigedemokraternas europeiska vänner? Kommer de att liera sig med partier som av många, även i de egna högerkretsarna, stämplar som fascistiska – bara någon månad före det svenska riksdagsvalet?
De frågorna borde vara centrala i en granskande journalistik under det svenska supervalåret, även i Sveriges Radio.
Tommy Svensson, tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
