När Stefan Löfven ger sig in i kampanjen inför Europavalet hoppas jag han visar politiskt mod och står upp för det Europasamarbetet han uppenbarligen känner starkt för.
I antologin ”Vänster för Europa” från 2006 skriver Stefan Löfven ”Min egen dröm om Europa handlar om att hela den svenska arbetarrörelsen ska ägna mer tid och engagemang åt den politiska arena som Europa är. Det finns stunder då jag i mitt eget engagemang i Europafrågan då och då ställer mig frågan: Vill vi svenskar verkligen vara européer.”
Då var han metallordförande och skrev ur ett fackligt perspektiv. I dag är Stefan Löfven Socialdemokraternas partiledare och snart kanske statsminister. Om någon kan förverkliga hans EU-dröm så är det han själv.
I artikeln framhåller han hur viktigt det fackliga Europasamarbetet är. Han skriver bland annat om betydelsen av att löntagare inte spelas ut mot varandra på den gemensamma europeiska arbetsmarknaden. Det är en fråga som blivit ännu mer brännande i dag – åtta år och en djup ekonomisk och social kris senare.
Det fackliga engagemanget för Europasamarbetet har Löfven säkert kvar. Men i sin nya roll har också det yttersta ansvaret för att ”hela den svenska arbetarrörelsen ska ägna mer tid och engagemang åt den politiska arena som Europa är”. I sin artikel avslöjar han stunder av tvivel på sitt partis förmåga till detta. ”Kanske bottnar min fråga i en besvikelse över att svensk socialdemokrati har en kluven och villrådig inställning till EU och Europa”, skriver han.
Jag vet inte om hans besvikelse har lagt sig. Kanske. Socialdemokraterna plågas inte av samma motsättning om EU som under striderna om medlemskap eller inte och om euro eller inte. De öppna spänningarna under företrädarna Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid har klingat av.
Du ser inga arga EU-motståndare i partiet längre, men knappast heller några glödande entusiaster. Den kluvenhet Löfven skrev om har snarare ersatts av trött likgiltighet än av engagemang.
Som Europa ser ut nu vill vi tydligen inte vara européer. Kanske beror detta på besvikelse över ett högerdominerat EU och en känsla av att krisen gäller euroländerna och inte berör oss. Ändå vet vi – eller borde veta – att det svaret inte duger.
Vi kan inte dra oss tillbaka till vårt relativt trygga Norden. Vi är en del av Europa. Våra jobb och därmed vår välfärd beror på hur det går för Europa och vi delar ansvaret för att värna demokratin och de mänskliga rättigheterna. Samma högerextremism hotar här som där.
Hotet från högerpopulister och nyfascister är djupt allvarligt och uppfordrande. De etablerade partier som väljer att anpassa sig till främlingsfientligheten och det grumliga EU-hatet kanske kan vinna röster i det korta perspektivet, men riskerar att förlora mycket mer i det långa.
Det europeiska politiska landskapet har blivit mer fragmentiserat. Det stora och tidigare statsbärande partierna till vänster och till höger är inte så stora längre. Socialdemokraterna i Europa är besvärande ansiktslöst. Det finns inga Palme–Brandt–Kreisky eller ens Persson–Blair–Schröder. Och ingen Jacques Delors siktas i EU.
Men allt är inte mörker. Det är förändring på gång. Den ekonomiska krisen är inte över, men trycket har lättats så pass att en politisk kursändring är möjlig utan att finansmarknaderna slår bakut. De ständiga krismötenas tid är över. I stället ställs de ansvariga för de senaste årens politik – den så kallade trojkan (EU, ECB och IMF) – mot väggen i Europaparlamentet.
Under senare tid har Socialdemokraterna lite i det tysta stärkt sin ställning markant i Europa. För bara några år sedan fanns endast ett fåtal länder med socialdemokratiska regeringschefer. Nu är de tolv. Låt vara att de ofta leder bräckliga koalitioner, men det gör på andra sidan även de borgerliga regeringscheferna. Och i vårens EU-parlamentsval är Socialdemokraterna långt ifrån chanslösa.
När Stefan Löfven ger sig in i kampanjen inför Europavalet hoppas jag han visar politiskt mod och står upp för det Europasamarbetet han uppenbarligen känner så starkt för. Jag tror nämligen tiden är mogen för det, trots att vindarna tycks blåsa åt ett annat håll.
Tommy Svensson, Europaansvarig Arbetarrörelsens tankesmedja
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
