Visst behövs mer debatt om vår säkerhetspolitik och samarbetet med Nato. Men Socialdemokraterna har knappast skäl att rusta för strid.
Året var 1981 och en sovjetisk ubåt hade gått på grund i Blekinge skärgård. Sveriges försvarsminister hette Torsten Gustafsson. Han var centerpartist och enligt oppositionsledaren Olof Palme ”säkert en hygglig och snäll karl”, men borde ändå avgå.
Han hade nämligen sagt följande: “Även om vi betraktar oss som neutrala, så vet vi var vi hör hemma.” Det vill säga på västsidan i det kalla kriget.
I riksdagen sade Palme att ”ett sådant uttalande går knappast att förena med bevarad trovärdighet för vår neutralitetspolitik.” Dessutom hade den olycklige ministern fått löpa gatlopp i pressen, blivit en ”driftkucku” och förlorat all trovärdighet.
Det som i dag framstår som ett ganska harmlöst uttalande fick Palme att ta till storsläggan. Inte mot den olyckliga Gustafsson utan mot statsminister Thorbjörn Fälldin som lät honom vara kvar.
Nu är situationen annorlunda. Sovjetväldet är upplöst, Östeuropa befriat från kommunismen och bara en försvarsallians finns kvar, Nato.
Ändå beskrivs Sverige som minst lika utsatt för hot som tidigare. Putins Ryssland har förstört den nya säkerhetsordning vi trodde skulle ge ett fredligt Europa. Vi rustar oss och knyter allt tätare band med den sida där vi numera öppet hör hemma.
Hur nära vi ska vara Nato är från och med dessa dagar en stridsfråga mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Det sedan både Centern och Kristdemokraterna bytt linje och förordar medlemskap. Traditionen av blocköverskridande enighet i säkerhetspolitiken är bruten. Det sägs att valet 2018 blir ett Nato-val.
Somliga kräver att Socialdemokraterna ska gå till hård motattack som på Palmes tid. I Aktuellt i Politiken (nr 38) skriver Ulf Bjereld, ordförande för socialdemokratiska Tro och Solidaritet, att Socialdemokraterna nu måste rusta för strid i Nato-frågan. Men är det så klokt?
Frågan är vad den nya borgerliga enigheten betyder i praktiken. Vill de verkligen dra i gång en folkomröstning om Natomedlemskap när Sverige knäar under en omfattande flyktingkris och har stora utmaningar när det gäller jobb, skola och bostäder med mera? Hur angeläget skulle det uppfattas av väljarna?
Moderaterna och Folkpartiet har i årtionden varit för Nato-medlemskap, men gett Socialdemokraterna vetorätt eftersom man vill att ett så stort steg ska tas i bred enighet. Vad jag förstår gäller det fortfarande.
För det andra vore det oklokt av regeringen att låsa sig vid en starkt Nato-kritisk argumentation, som Bjereld och andra efterlyser. Ska Löfven, Wallström och Hultqvist gå till storms mot den försvarsallians vi hoppas ska komma till undsättning den dag det bränner till på allvar?
Sanningen att vår försvars- och säkerhetspolitik i huvudsak bygger på medlemskapet i EU och partnerskapet med Nato. Vi är fortfarande (militärt) alliansfria, men tolkar det på ett helt annat sätt än på Palmes tid.
Då var syftet ”neutralitet i krig”. I dag är doktrinen den motsatta. I regeringsförklaringen sägs att vi både ge och ta emot såväl civilt som militärt stöd” om ett angrepp sker mot ett EU-land eller ett nordiskt land.
I grundfrågan är regeringen tydlig: Sverige ska inte gå med i Nato. Men huvudargumenten är inte Natos nackdelar eller alliansfrihetens förträfflighet, utan risken att kursändringen i sig ökar osäkerheten både för Sverige och för vårt närområde. Den bedömningen kan förstås förändras.
Visst behövs mer kunskap och debatt om vår säkerhetspolitik och samarbetet med Nato. Gärna med Palmes hetta. Men lite is i magen är inte heller fel.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
