Allt fler erkänner att svångremspolitiken varit för hård. Men ska det gå vägen måste nog Alexis Tsipras öppna den knutna näve han gått till val på.
Alexis Tsipras blev inte EU-kommissionens ordförande. Som Vänstergruppens kandidat var han chanslös i förra årets kampanj i samband med valet till Europaparlamentet. Men i kväll kan den 41-årige tidigare ungkommunisten och studentaktivisten – Greklands Jonas Sjöstedt – utropa sig som ny premiärminister. Smaka på det!
Hans parti, det radikala vänsterpartiet Syriza, är favorit till att vinna dagens nyval. Den konservative premiärministern Antonis Samaras och de flesta av hans kollegor inom EU hoppas att grekerna ändå inte ska våga ta språnget så långt vänsterut. Hur ska det gå om kommunister, socialister, miljöaktivister och annat löst folk kommer till makten? Om demonstranterna från Sygmatorget stormar in i regeringskansliet?
Tja, det kan i alla fall inte bli värre, tycks en stor del av väljarna tycka.
I decennier har två partier, Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok, dominerat grekisk politik. De har avlöst varandra vid makten och dominerats av var sin familjedynasti, Karamanlis respektive Papandreou. Krisen avslöjade det bräckliga samhällsbygget och svepte bort socialdemokraterna, trots att det var en högerregering som fuskade sig in i euron.
Nu har Syriza övertagit Pasoks roll. Inte bara väljare utan också erfarna Pasok-politiker har gått över till den nya vänsterrörelsen. Det finns skäl att tro att partiet är mer moget och pragmatiskt än det ger sken av.
De som är äldre känner igen vindarna från valet 1981. Då förde Pasokledaren Andreas Papandreou sitt parti till en historisk seger och blev landets förste socialdemokratiske premiärminister. Han gjorde det med en eldande kampanj och med radikala vänsterkrav: Grekland skulle lämna det EU man just gått med i, bryta med Nato och köra ut de amerikanska trupperna. Det blev naturligtvis ingenting av med allt detta.
I den här valrörelsen har Alexis Tsipras lovat bryta med den förhatliga ”trojkan” (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) som tvingat på landet en brutal åtstramningspolitik. Skulderna ska skrivas av. Han har svajat om euron, men vill tydligen ha den kvar. Löner och pensioner ska höjas och välfärden restaureras.
Vänner av ordning och reda förfäras. Radikal vänsterpolitik nu när det äntligen blivit litet lugnt på marknaderna och de ekonomiska siffrorna pekar försiktigt uppåt? Men kanske är det just i den situationen det finns utrymme för förändring. Kanske har Tsipras tiden och turen på sin sida. Politik handlar ofta om tajming.
Bara för några år sedan hade de här kraven från en trolig grekisk valsegrare sänt både ekonomiska och politiska chockvågor genom Europa. Nu har EU sina skyddsvallar och varken euron eller det finansiella systemet är hotade.
Nu är inte bara grekerna är kritiska till ”trojkans” agerande. Odemokratiskt, säger en rapport från EU-parlamentet. Kanske olagligt, enligt EU-domstolen. Enligt ordföranden i EU-kommissionen Jean-Claude Juncker är trojkans tid förbi.
Allt fler erkänner att svångremspolitiken varit för hård. Trots barska ord från Berlin har lånevillkoren lättats flera gånger. Räntorna har sänkts och lånetiderna förlängts. Positionerna är inte så låsta som det verkar.
Men ska det gå vägen måste nog Alexis Tsipras öppna den knutna näve han gått till val på.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
