Väljarna har fått höra att de med sina röstsedlar får utse nästa ordförande i EU-kommissionen, EU:s viktigaste post. Men så är det inte alls säkert att det blir.
Äntligen valdag. Europa bestämmer sig. I kväll finns ett resultat. Vinnarna får jubla och förlorarna gråta. Sedan är EU-cirkusen över för den här gången.
Fel, fel, fel. Det är nu det börjar.
Redan på tisdag kan den stora karusellen dras igång igen. Då samlas regeringscheferna till toppmöte och middag i Bryssel för att begrunda vad de ställt till med. De vet nämligen inte hur de ska hantera en av nymodigheterna i årets EU-valet.
Väljarna har fått höra att de med sina röstsedlar får utse nästa ordförande i EU-kommissionen, EU:s viktigaste post. Kanske var det avgörande för somliga att överhuvudtaget gå och rösta.
Så var avsikten. Valet till Europaparlamentet skulle den här gången bli mer europeiskt och inte bara summan av 28 nationella val. Litet som amerikanskt presidentval, fast på lägre volym.
Det hela vilar på en vag formulering i EU:s grundlag som nu prövas för första gången. Det står att ordföranden i kommissionen ska utses “med hänsyn till valen till Europaparlamentet”. Vad som menas råder dock delade meningar om.
Europaparlamentet gjorde i god tid före valet sin egen tolkning. Kuppartat, tycker nog en del. I en resolution i november 2012 uppmanades de olika partigrupperna att nominera varsin kandidat till den viktiga posten. I ett eget betänkande fastställdes senare hur hela valprocessen skulle gå till.
Inget av dessa beslut var dock juridiskt bindande för EU. Det står ingenting om en sådan nomineringsprocess i fördraget. Något överraskande hoppade ändå den nuvarande kommissionsordföranden José Manuel Barroso på tåget.
Så två av de tre viktigaste EU-institutionerna var överens. Europavalet ska i praktiken avgöra vem som blir ordförande i kommissionen. De som brukar göra upp om sådana utnämningar – stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet – blev tagna på sängen.
Problemet är att regeringscheferna inte vill bli ställda inför fullbordat faktum. Rätt eller fel. Men de vill kunna välja bland fler kandidater än de partinominerade. Kanske någon av dem själva eller någon annan från det egna landet. Fördraget ger dem faktiskt visst stöd.
Det står inte bara att kommissionsordföranden ska utses med hänsyn till Europavalet utan också efter “lämpligt samråd”. Vidare ska man välja den mest lämpade och ta hänsyn till geografiska och demografiska faktorer.
Det stora missen som EU-maskineriet gjort är att inte före valet fastställa hur detta lämpliga samråd mellan parlamentet och Europeiska rådet ska gå till. Ska det vara formella förhandlingar som parlamentet vill eller litet snack i korridorerna som regeringscheferna föredrar? Och om utgången av valet ensamt ska avgöra vad finns det då att samråda om?
Formellt är det Europeiska rådet som med kvalificerad majoritet både föreslår och utser kommissionsordförande. Men för att kunna bli vald måste personen däremellan har fått stöd av en enkel majoritet i parlamentet.
Intrycket under valrörelsen har dock varit ett helt annat. Men de flesta regeringschefer hållit god min. Det skulle inte se snyggt ut att gå emot vad som ser ut som en öppen och demokratisk process där avgörandet läggs i väljarnas händer.
Mäktiga Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, har visserligen muttrat. Men den ende som rakt ut sagt att det nog inte blir någon av de tävlande som får posten är Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy. Han är inte folkvald och har inget att förlora. Dessutom avgår han i höst.
När statsminister Fredrik Reinfeldt och hans kollegor samlas i Bryssel på tisdag kan de antingen hissa vit flagg och acceptera den person vars partigrupp fick mest stöd eller göra som de brukar: Sköta frågan bakom stängda dörrar.
I det senare fallet hänger följande frågor i luften: Hur tar vi oss ur det här? Vad ska väljarna säga?
Lycka till.
Tommy Svensson, Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
