En vital kulturpolitik kontrasterar mot den borgerliga tillväxtvurmen. S måste omvärdera vilka kanaler som gör det möjligt att vinna mark, skriver Tora Färnström, Tankesmedjan Tiden.
Under de senaste åren har kulturens utrymme i idédebatten minskat till förmån för vad som anses vara mer akuta frågor, exempelvis migration och arbetslöshet.
Men att negligera det kulturpolitiska området gör att en stor del av kultursektorn väljer att söka sig bort ifrån det partipolitiska ramverket. Alternativt bort ifrån socialdemokratin och i stället till exempelvis Feministiskt initiativ, ett parti med en tydlig kulturprofilering. Dessutom missar S en viktig aspekt när de placerar kulturen i skuggan: En vital kulturpolitik kan skapa ett alternativt värde genom att kontrastera mot den borgerliga tillväxtvurmen.
Problemet verkar först och främst ligga i svårigheterna för människor att känna igen sig i den socialdemokratiska politiken. Inga konstigheter med det. Skulle partipolitiken tvärtemot dagsläget relativt ensidigt inrikta sig på kulturfrågor skulle de som höll exempelvis arbetsmarknaden närmast om hjärtat se sig om efter andra alternativ.
Nya siffror från DN/Ipsos bekräftar att Socialdemokraterna har svagt stöd av yngre och storstadsbor, en betydande stor grupp kulturkonsumenter. Det blir därför nödvändigt att reflektera över vad kulturens undanskymda roll gör med den socialdemokratiska identifikationen samt hur det hör samman med svårigheterna att driva den egna politiken.
Med rädsla för att tappa greppet om övrig politik har den parlamentariska vänstern åsidosatt kulturen och i sin vilja att locka mittenväljare blivit olyckligt stelbent. Kanske har beröringsskräcken att göra med oron över att bli anklagad för att bedriva den där omtalade ”flumpolitiken”.
Som tillväxtgenerator har ju kulturen tveksamt värde, något som i dagens debattklimat automatiskt placerar den som underordnad mer kapitalackumulerande frågor. Utan den där nödvändiga ”ordning och redan” som högern skrikit sig hesa över verkar ju all legitimitet nämligen vara som bortblåst. Kulturen får gärna spira, men inte på bekostnad av andra frågor. Frågan är om även S köpt denna borgerliga berättelse om tillväxt som politikens högsta värde?
De senaste åtta åren har genomsyrats av en ”klara er själva”- retorik. Kulturen verkar varken behöva pengar eller politiskt utrymme utan förväntas drivas av ideella krafter i den politiska periferin. Att nu försöka föra in kulturen i debattens mitt är för kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke en otacksam uppgift.
Utöver att ha tilldelats en tudelad och tung arbetsbörda är kulturminister en position som är mycket sårbar för kritik. Sårbar på grund av sin utsatthet på alla nivåer. Från medborgarnas håll som otillräcklig förhandlare för att öka kulturbudgeten och på policynivå i en svag förhandlingsposition i och med kulturens undansatta ställning.
Så nu måste Kuhnke trolla med knäna. Att ersätta den budgetförlust som åtta år av allianspolitik genererat var ett bra första steg. Så även att ta bort avgifterna för museibesök. Men för att locka de som inte imponeras av socialdemokratins övergripande ointresse för kulturfrågor krävs att just denna fråga ges lite omsorg, inte bara av Kuhnke, som givetvis inte gör annat än just detta, utan av hela partiet.
Att årets S-kongress går under temat folkrörelser är en positiv motreaktion till politikens ekonomiska tunnelseende. Men folkrörelsen som koncept har begränsad kapacitet att inkludera en bredare förståelse av kultur. Framför allt känns det för en stor massa främmande, ålderdomlig och återigen – inte som något de kan identifiera sig med.
För att bredda gruppen kärnväljare skulle S gynnas av att återerövra kulturen. Inte minst för att den borgerliga politiken i området är så pass bristfällig att målburen saknar målvakt. En stark kulturpolitik har dessutom kraften att verka klassutjämnande, att göra kulturen tillgänglig för en större del av befolkningen. Inte bara den kapitalstarka.
Det viktiga är att det måste ske en omvärdering av vilka kanaler bortsett från den klassiska arbetsmarknads och finanspolitiska som gör det möjligt att vinna mark. Därutöver finns även en betydande poäng att försöka motverka det faktum att socialdemokratin stundom blivit lite väl besatt av att räkna kronor och ören.
Detta kan endast ske om socialdemokratin vågar driva en dynamisk och framför allt, självständig politik. Inte bara kopiera den borgerliga tillväxtagendan och addera socialdemokratiska förtecken. Kulturen måste inte berättigas med ett tillväxtargument. Den har ett egenvärde i sin roll som tankeväckande, berikande och kreativ kraft. Som ifrågasättande och idéutvecklande. Och framför allt – som ett rent nöje.
Tora Färnström, Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
