Välfärden måste kvalitetssäkras. För det behöver lagen om offentlig upphandling skrivas om och kvalitetsinstitut inrättas, skriver professor Tord Häversjö.
Frågan om vinster i välfärdssektorn verkar jämte den relaterade skolfrågan ha goda chanser att bli en av de hetaste valfrågorna. Vänstern är det ända partiet som hittills lyckats framföra ett förståeligt och tydligt budskap i frågan – NEJ. De andra politiska partierna roar sig, och kanske i någon mening väljarna, med halvkvädna visor och obegripliga kompromisser.
Jag har i tidigare debattartiklar visat på problemen i Socialdemokraternas och LO:s inställning i frågan. Summan av denna kardemumma är att de politiska mål man säger sig vilja uppnå, vilket bland annat består av avskaffandet av oskäliga vinster till riskkapitalister, inte uppnås genom de styrmedel som föreslås. De borgerliga politikerna förefaller mest bekymrade över de ändlösa skandaler och flagranta överträdelser av oseriösa aktörer, men agerar som om de hoppas att den obehagliga frågan skulle kunna försvinna bara man stoppar huvudet tillräckligt långt ned i sanden.
Vad är det då som gör frågan så laddad? Motståndarna till konkurrens i välfärden påpekar att vinsterna endast kan uppstå genom att minska kostnadsmassan och reducera kvaliteten på de offentliga tjänsterna till utsatta grupper som barn, äldre och handikappade som inte själva kan slå larm om missförhållanden.
Anhängarna använder argument som att de vinstdrivna företagens inträde i välfärdssektorn har medfört en nödvändig reduktion av kostnaderna för såväl den privat som den offentligt drivna välfärdsproduktionen och möjligen att ett element av kreativ förstörelse introducerats. Tillräckligt hopplösa och illa skötta institutioner läggs ned om inte brukarna önskar deras tjänster.
Frågan om vilka effekter konkurrensen inom välfärdssektorn får är inte helt enkel att belysa från forskningsmässig sida, men flera internationella studier antyder finansiella besparingar på mellan tio och tjugo procent när de privata aktörerna kommer in, men därefter planar kurvan ut. Man ser också ett element av utslagning vilket konkursen för John Bauer koncernen är ett tydligt exempel på. För att marknadskrafterna skall tillåtas fungera inom denna sektor är det dock viktigt att man redan under kontrakterandet av nya aktörer funderar över hur brukarna undgår att komma i kläm om en utövare går i konkurs.
Frågan som sedermera inställer sig är – vad vill vi med detta? Varför allt detta besvär med konkurrens när det uppenbart är svårt för kommuner och landsting att hantera de nya möjligheterna? Måhända är svaret många olika saker beroende på politisk observans. Men av debatten att döma anar man att jakten på god kvalitet för många är viktigare än ytterligare besparingar. Finns det då system som skulle kunna uppnå detta? Låt oss undersöka denna tanke.
Om kommuner och landsting tog ett större ansvar för vilka lokaler som var lämpliga för produktion av välfärdstjänster skulle man kunna skapa ett system där privata såväl som offentliga välfärdstjänsteproducenter kunde bjuda på ett kontrakt på driften av en institution under en given tid. Men i stället för att bjuda lägsta pris, kunde kommunerna och landstingen bestämma en prisnivå som verkar rimlig sett ur ett marknadsperspektiv och i stället välja att skriva kontrakt med den utförare som erbjuder bäst kvalitet.
Vad skulle då kvalitet vara? Bra fråga, som politikerna brukar säga. För en förskola skulle sådant som personaltäthet, andel förskollärare, matbudget, utflykter, erbjudna aktiviteter vara parametrar. För ett äldreboende skulle personaltäthet, möjlighet för brukare att komma ut på promenader, bättre matkvalitet etcetera. Man kunde också tänka sig att utförarna i sina anbud kunde beredas möjlighet att presentera egna idéer om vad mätbar god kvalitet skulle kunna vara. Kommuner och landsting skulle kunna välja det alternativ som verkar mest seriöst och spännande.
Hur skulle man då från landsting- och kommunal sida kunna följa upp att utlovad kvalitet faktiskt levereras? Ett oberoende kvalitetsinstitut skulle löpande kunna kontrollera verksamheten genom oannonserade revisioner, man skulle kunna löpande kunna samla in synpunkter från brukare och anhöriga, genomföra möten med anhöriga för att diskutera och mäta kvaliteten. System för att enkelt samla in anmälningar direkt till kommun och landsting måste etableras.
Utöver detta torde lagen om offentlig upphandling behöva skrivas om så att den tillåter och uppmanar till kvalitetsupphandlingar i stället för dagens lägsta pris princip.
För medborgarna skulle ett system med kvalitetsupphandlingar leda till offentliga institutioner som tävlar i kvalitet istället för pris. Måhända är detta ett mer relevant svar på de flesta medborgares önskan om bättre välfärd, snarare än välfärd till lägsta pris.
Tord Häversjö, professor vid Nordic International Management Institute, Chengdu. Kina
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
