Högern surar över en skattehöjning i prisnivå med en kaffe latte. Samtidigt skriker varenda del av den offentliga sektorn på hjälp och mer resurser. Det är så ovärdigt!
Det har gått några dagar sedan regeringen presenterade sin budget. Jag har inte följt debatten ordentligt. Nätter och eftermiddagar i vårdkorridorerna med att organisera möjligheter till vård för de som saknar papper och rättigheter har med rätta tagit mitt fokus.
Men jag har förstått att några blev upprörda av den. Företrädare för högern framför allt. De skrev om skattechock, och om hur gruppen män drabbats orättvist. Veronica Palm från Socialdemokraterna twittrade ut en bild om att ”skattechocken” i verkligheten kommer att innebära trettio kronor mer skatt i månaden för den med en inkomst på över 50 000 kronor.
Jag blir upprörd av debatten.
Inte upprörd på samma sätt som de som skriker om skattechock när det rör sig om summan av vad en kaffe latte kostar på Pressbyrån. Inte heller bryr jag mig särskilt om högern och de rikas upprördhet när de att behöver bidra lite mer.
En kopp kaffe per månad, om man tjänar mer än dubbelt så mycket som en undersköterska. Det är ju i sig skrattretande.
Jag blir upprörd av att det är en latte vi diskuterar.
Varenda del av den offentliga sektorn skriker ju på hjälp. Äldreboendena är underbemannade. Barngrupperna stora. Skolkuratorn ofta ett minne blott. Sjuksköterskorna säger upp sig. Lärarna räcker inte till. Socialtjänsten går på knäna.
De som allra mest behöver samhällets resurser; gamla, barn, sjuka är ju de som år efter år har betalat priset. När den borgerliga regeringen lånat pengar till skattesänkningar som framförallt hamnat i den rikes plånbok.
På det: För få bostäder, en för hög arbetslöshet och en kollektivtrafik som sålts ut, istället för att investeras i.
Jag trodde en ny regering skulle ha större ambitioner än så. Jag trodde det var payback time. Jag blir upprörd över att de inte ställer till med en skattechock på riktigt.
En chock som för undersköterskorna i äldreomsorgen skulle innebära att de hade möjlighet att erbjuda de gamla en dusch oftare än en gång i veckan.
En chock för de barn vars liv på något sätt är stökigt. De som skulle slippa memorera om det var tisdagar eller torsdagar, ojämna eller jämna veckor kuratorn fanns på plats. Att de kunde gå till skolan och veta att det alltid gick att titta förbi, och se om hen var ledig, om klumpen i magen kom tillbaks.
En chock för de förskolelärare som skulle hinna se och krama varje unge, och sedan gå hem från jobbet utan en känsla av att inte räcka till. En chock för unga som skulle slippa bo hemma hos föräldrarna till de fyllde 24 år, och sedan ägna ytterligare tre eller fem år av andrahandskontrakt.
En chock för de på socialtjänsten vars arbetssituation inte skulle handla om att försöka hålla sig flytande, och undvika att drunkna i nya ärenden. En chock för de sjuksköterskor som inte skulle behöva bära vittnesmål om patientfaran i att tvingas ha svårt sjuka människor kvar på akuten i timmar för att alla vårdplatser är fulla (eller stängda på grund av sjuksköterskebrist).
Men för att nå det, behövs det mer än en kopp kaffe.
Det kräver omfördelning på riktigt.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
