Centerpartisten Martin Ådahl uppmanar ensamstående att äta ute mindre. Filippa Reinfeldt vägrar erkänna att sjuksköterskebristen beror på låga löner och dålig arbetsmiljö. Det är ett förakt mot vanliga människor.
Ibland pratas det om politikerförakt. Oftare sker det när det närmar sig val. Kanske behöver man prata om det. Om när människor misstror politiker. Om problemen i att tusentals människor kommer låta bli att rösta i riksdagsvalet. Om att många känner att det är ett alldeles för långt avstånd mellan dem och politiker.
Men det är sällan i det sammanhanget diskussionen om politikerförakt kommer. I stället används politikerföraktet som ett slagträ när borgerliga debattörer vill cementera klassklyftor och ojämställdhet.
I striden för att behålla en föräldraförsäkring som gör att kvinnor livslångt förlorar ekonomiskt och i kampen för att sänka skatten för dem som tjänar mest höjs röster om att ”Politiken ska inte lägga sig i människors liv – det skapar förakt för politiker som överförmyndare”.
Men jag skulle hellre prata om det förakt för människor som gång på gång flimrar förbi i debatten. Om hur politiker pratar om människor som är sjuka, som är kvinnor, som är arbetslösa, som inte gjort en klassresa, som saknar en ärvd förmögenhet, som inte är höginkomsttagare, som inte äger en bostadsrätt i innerstan eller en villa i finförort.
Det är centerpartisten Martin Ådahl som säger att det handlar ”om vilka prioriteringar man gör”. Och uppmanar ensamstående att minska sina utemiddagar till endast ett fåtal i månaden, så att de har råd att köpa städhjälp och barnpassning för att få ihop sitt livspussel.
Det gör han samtidigt som mina ensamstående vänner kämpar för att få ihop pusslet med timvikariaten. Medan de sliter med flytten till nästa andrahandslägenhet och med att välja rätt förskola (eller i alla fall en som serverar mer än knäckebröd och vatten). I den verkligheten finns inga middagar ute att välja bort.
Det är moderaten Filippa Reinfeldt som när hon säger att bristen på sjuksköterskor i Stockholm inte beror på arbetsmiljön eller lönenivåerna utan på att personalen slutar för att de ”vill jobba i sina hemstäder eller gå på mammaledighet”.
Samtidigt fylls nyhetssidorna med berättelser från personal och patienter om hur sjukvårdens resurser inte räcker till. Om hur personalen hoppat över lunchen, ställt in semestern och jobbat dubbla pass – och ändå inte räckt till. Om hur patienter tvingats ligga i korridorer, på akuten eller byta mellan avdelningar och sjukhus – och ändå har platserna inte räckt till.
Det är statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg som i åtta år pratat om att skattesänkningarna till största del ska gynna den som har allra minst.
Samtidigt visar statistiken att de som bor i det allra rikaste området i Stockholm fått 36 700 kronor mer i månaden, medan arbetslösa och utförsäkrade berättar hur de numer hänvisas till socialen eftersom ersättningssystemen inte räcker till.
Jag skulle vilja att det här valet handlade mer om oss. Vi i hyresrätten, i förorten, i sjukvården, i arbetslösheten, i den osäkra anställningen, i sjukdomen som gör att vi inte kan arbeta, i glesbygden. Vi som är de flesta i det här landet. I ett samtal där vi inte osynliggjordes eller föraktades. Utan där vi var med.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
