Det är vi som ser oss själva i staplarna av hur skillnaden mellan mäns och kvinnors inkomster har ökat med över 18 000 kronor – nästan en hel månadslön för oss.
I flödet på kvällstidningens webbsajt läser jag på morgonen ”Alliansen ska presentera en nyhet”. Ingen mer text än så följer, men jag förstår att nyheten kommer att handla om den kommande budgeten. Det är klart jag skulle kunna skriva en krönika om det. Om att det faktiskt blir en rubrik, att regeringen senare ska säga eller tycka något. Ungefär som att någon skulle göra en nyhet av att en sjuksköterska tar hand om sjuka eller en lärare lär ut saker till elever.
Men jag tänker att den här texten måste vara viktigare än så. Den här krönikan ska få handla om vad jag önskar av höstbudgetdiskussionen.
Regeringen föreslår nu ytterligare sänkningar av skatten. Skattesänkningar som paketeras in med budskapet om att ”det ska löna sig att arbeta” och att ”sjuksköterskor får mer kvar i plånboken” Det här jobbskatteavdraget har blivit som en amerikansk film man inte ens tyckte om den första versionen av, och som nu kommer i allt sämre uppföljare. Att vi nu kommer vara inne på femte versionen står mig upp i halsen. Inte ens American Pie har gjorts till mer än den fjärde uppföljaren. Men det handlar såklart inte om tristess. Det handlar om skattesänkningarnas konsekvenser.
Och så står jag där, ilsket stampande på mitt vårdgolv, och tänker att jag vägrar vara det goda exemplet. Vill inte att den här regeringen ska få prata om att jag och mina kollegor tjänar på deras politik, när det många gånger är vi som betalar för den.
Det är vi som sitter på löneförhandlingar, i ett yrke som med tre års högskolestudier har en ingångslön på strax över 20 000 kronor och får höra att potten i bästa fall kan ge oss 500 kronor till. Det är vi som genom att öka stegen ser till att kompensera för minskad bemanning, men som ändå går hem med en klump i magen och en känsla av att inte räcka till. Det är vi som sitter på personalmöten och får höra att det återigen är sparbeting. Att vi måste tänka över våra utgifter och numer ska passa oss för att beställa för mycket mat åt patienterna.
Det är vi som är en övervägande majoritet kvinnor i yrket, och alltså vi som i huvudsak både är föräldralediga och jobbar deltid. Det är vi som ser oss själva i staplarna av hur skillnaden mellan mäns och kvinnors inkomster har ökat med över 18 000 kronor (nästan en hel månadslön för oss) sedan 2006 och försöker förstå vem regeringen pratar om, när de säger att vi tjänar på deras politik.
Och jag skulle i stället önska en budget som syftade till att höja vårdpersonalens löner. Som i stället för att sänka skatten för bankdirektören, riskkapitalisten, statsministern och sjuksköterskan, använde pengarna för att höja just kvinnors löner i den offentliga sektorn. Jag skulle vilja se en budget som skapade jobb, och valde att skapa dem där behoven är som störst. Att de satsades på fler personer i vården, både för mina kollegors skull, men också för patienter och anhöriga. Men mest av allt behöver jag en budget som innebär att klyftorna mellan män och kvinnor minskar.
Först då får regeringen använda mig som exempel i sin politik.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
