Vi måste prata om pensionerade kvinnors särskilda erfarenheter. Om att slita som anhörigvårdare. Om att vara ännu mer ekonomiskt beroende nu, än vad de var under tiden i det ojämställda arbetslivet.
Redan när jag gick i grundskolan pratade jag om att jag längtade efter pensionen och efter att bli tant. Det fick vuxna att skratta runt omkring mig. De frågade hur ett barn som hade hela livet framför sig, ville hoppa till livets sista station.
För mig handlade drömmen om att bli pensionär, om att ha makt. Jag längtade efter att slippa bortförklaras som en ung (och därmed naiv) tjej. Jag längtade efter att ha den äldre generationens erfarenheter att argumentera utifrån. Efter att bli tagen på allvar. Inte reduceras till utseende eller utsättas för sexistiska påhopp. Jag trodde en slapp det som tant.
Ingen förklarade då för vad som väntar den pensionerade kvinna som jobbat ett helt liv i vården. Ingen pratade om fattigpension. Om en utsliten kropp. Om hur fyrtio års skiftarbete ökar risken både för sjukdomar och för en för tidig död.
Ingen berättade för mig hur min egen värdering av gamla människor historia skilde sig från samhällets. Ingen berättade för mig om hur pensionärers erfarenheter i bästa fall får tio minuters utrymme i de sista skälvande debatterna i slutet av valrörelsen vart fjärde år.
Ingen sa att det här samhället aldrig vill prata om pensionerade kvinnors särskilda erfarenheter. Av att slita som anhörigvårdare. Av att vara ännu mer ekonomiskt beroende nu, än vad de var under tiden i det ojämställda arbetslivet.
Av hur det känns att plötsligt inte klara sig själv, utan att behöva välja vilket av alla bolag som ska ansvara för att okända människor ska hjälpa en i ens hem. Aldrig har jag hört någon annan än kvinnojouren beröra det särskilda våld som den äldre generationens kvinnor utsätts för. Det som uppstår när deras partners blir våldsam av sjukdom.
I söndags mötte jag Ingegerd. Vi höll båda tal på en manifestation för förbättrade villkor i vården. Jag pratade om att vara sjuksköterska. Ingegerd pratade om att ha hemtjänst. Hon pratade om att vara kvinna och se hur andra kvinnor går sönder för att skapa vinst åt vårdföretaget och samtidigt försöka ge en omsorg med värdighet i.
Ingegerd hade blå slängkappa och i hennes röst fanns styrka. Men också en trötthet och en förvåning över att hon behövde stå där. På Sergels torg i Stockholm och förklara att det inte går att göra vinst på människors ålderdom.
Jag drömmer fortfarande om att bli tant. Jag drömmer om att få ha levt ett helt liv, där vi tillsammans tagit ansvar för att göra den här världen bättre.
Jag drömmer om att under min livstid uppleva hur vårdens kvinnor får både en skälig lön och rimliga arbetsvillkor. Jag drömmer om en politik som förmår att omfördela makt från män till kvinnor. Om en fördelningspolitik i syfte att skapa ekonomisk rättvisa – om att flytta pengar från de som har mest till de som har mindre.
Jag drömmer om att slippa ägna mina år som pensionär att gå på manifestationer och med tantmässig röst skrika ”jag kan inte fatta att jag fortfarande behöver protestera mot den här skiten”.
Jag lovar. Har vi inte nått jämställdhet. Har vi inte kickat ut rasisterna och slängt nazisterna på historiens skräphög. Har vi inte gett de unga jobb och de gamla en värdig omsorg. Ja, då kommer jag så klart stå där.
Men jag vill så mycket hellre ägna mitt tantliv i en stuga i norra Värmland, tillsammans med andra tanter jag älskat genom livet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
