Torun Carrfors: Du hade inte behövt vara överens, Stefan

Överenskommelser saknar egenvärde – framförallt om de innehåller skit. Det borde någon berätta för statsministern och hans regering.

Det finns en berättelse om en pojke. Jag har tänkt på den flera gånger sista tiden. Han sitter i skolan och där jobbar de med värderingsövningar. Läraren ställer frågor, och alla elever ska ta ställning till olika påståenden.

Håller en med läraren ska en ställa sig upp. Tycker en inte likadant, ska en sitta kvar. Ett påstående är ”att det är bra när alla är överens”. Hela klassen ställer sig upp. Alla håller med. Utom en. Utom pojken. Läraren undrar så klart. Alla undrar nog. Är det inte bra om alla är överens?

Pojken svarar till sist att det beror på vad de är överens om. Jag ryser lite varje gång jag visualiserar den där kloka ungen i mitt huvud.

Kanske är historien inte sann. Jag vet inte. Men den påminner mig oavsett om något viktigt, och får mig att undra om socialdemokratin och Miljöpartiet helt har tappat det.

Under hösten har miljontals människor tvingats lämna hela sina liv, för att försöka rädda just det; livet. En del av dem har korsat Medelhavet, med risk för just det; livet.

Därefter har de på olika sätt transporterat sig genom fortet Europa. Jämför en med alla människor som just nu befinner sig på flykt, har ett fåtal nått det här landet. Jämför en med hur många som tidigare år sökt asyl i Sverige är det ändå fler.

Det har samtidigt skett lite olika saker med oss som redan bor här.

En del av oss, ganska många, har tyckt att det är rimligt att alla människor har rätt att slippa leva till exempel i krig eller med förföljelse.

Därmed har vi också tyckt att det är rimligt att människor flyr därifrån och att Sverige är ett bra land att fly till och söka asyl i eftersom vi inte har jättemycket krig eller förföljelse här.

Många av oss har därför, utöver att bara tycka det, gjort olika saker för att vi fattat att det kommer behövas nu. En del har blivit kontaktpersoner åt ensamkommande flyktingbarn, andra har delat ut dryck och smörgås på tågstationer och vissa har delat med sig av sin professionella kunskap i juridik, eller medicin, eller språk på ideell basis.

En del andra har tyckt att människor är olika mycket värda, och därmed inte har samma rätt att slippa krig och förföljelse. De har i stället pratat om volymer och kaos och katastrof, de har delat ut flygblad med lögner om Sverige på stränderna i Grekland och de har bränt ned tilltänkta boenden för de som just nått hit.

Det har blåst flera vindar samtidigt, men ofta har det känts som om vi skulle kunna göra det här tillsammans. Att vi är tillräckligt många som tänker att det inte finns något annat alternativ än att vi alla hjälps åt, eftersom vi är människor.

Men sen såg statsministern mig, och er andra djupt i ögonen, och sa att det viktigaste var att andra länder tog sitt ansvar. Sen sa han att vi behöver komma överens. Och sen kom han och väldigt många av de andra partierna överens om att människor som tvingas fly inte ska få vara trygga här.

Några veckor senare, tog han och de han var överens med ett beslut om att trygghet inte ens var något som barn skulle ha rätt att känna.

Om och om igen upprepades det hur viktigt det var att de alla var överens. Att det var en seger i sig. Trots att det kastade tanken om människors lika värde över bord.

I samma stund lämnade flera av mina vänner som är socialdemokrater, Socialdemokraterna.

Jag förstår dem.

De tänker kanske som pojken. Att det faktiskt spelar roll vad vi kom överens om. Och att det ändå finns en gräns.

Samtidigt tänker jag, att det vore bra om det fanns någon kvar. Någon som kunde berätta historien för statsministern och hans regering och påminna dem om att överenskommelser i sig helt saknar värde – framförallt om de innehåller skit.