Torun Carrfors: Fixa vår pension, regeringen!

Jag köper inte att vi har ett pensionssystem som fortsätter öka klyftor mellan könen och göra kvinnor till förlorare hela vägen ner i graven.

Pensionssystemet beskrivs ofta som svårt, krångligt och ogreppbart. Jag beskriver det själv så ibland. Men det är ju inte sant. Det finns massor som jag vet om pensioner. Och om pensionssystemet.

Jag vet att en kvinna som jobbat i vården ett helt liv kommer ha svårt att leva på sin pension. Det berättade mina äldre kollegor ofta vid fikabordet när jag gjorde min allra första sommar i hemtjänsten. De lät bli att öppna sina orangea kuvert. Det skapade ju ändå bara ångest.

Jag vet att en kvinna som varit hemma med barn under en tid, och kanske jobbat deltid för att få livet att gå ihop, har svårt att få pensionen att räcka till mer än hyran. Därför kommer mina kollegor tillbaka och jobbar, trots att de är pensionärer. Trots att deras kroppar redan gjort femtio år i vården fortsätter de lindra, lyfta och trösta, så att pengarna ska räcka till mer än hyra.

Jag vet att kvinnor som levt i relationer stannar kvar när kärleken tar slut. För att det inte skulle finnas några möjligheter att få pengarna att räcka till om hon valde att gå. Ibland jobbar de något år efter pensionsåldern, och säger att de måste göra det, för att kunna klara sig själva. Men det där året räcker inte. Det blir bara några hundralappar till om arbetsplatsen är ett vårdgolv.

Jag vet att döttrar till kvinnor som jobbat ett helt liv i vården oroar sig för hur mamma ska klara sig. Redan när vi gick på gymnasiet pratade flera av mina vänner om att de behövde utbildning och en högre lön. För annars skulle de inte kunna hjälpa mamma när hon blev gammal.

Fackförbundet Kommunal berättar samma sak. Det är inte bara mina vårdgolv, kollegor och vänner som är enskilda unika fall. Det är ett mönster. En struktur. Ett ojämställt samhälle. Som gör att sju av tio kvinnor, som hela eller delar av sin yrkeskarriär vårdat, tröstat och stöttat våra barn, gamla och sjuka, helt eller delvis blir beroende av garantipension.

Vi vet väldigt mycket om pensionssystemet. Ändå är det sällan våra röster hörs. I stället sitter experter med kostym och löner långt högre än vad vi någonsin kan drömma om och pratar om smarta placeringar. Om att jobba heltid. Om att dela lika. Om att löneförhandla bättre. Om att välja tjänstepension, i stället för tjänstebil (som om vi hade möjlighet att göra det valet). Om att ansvaret bara är vårt, när pensionen landar på garantinivå.

Och jag köper inte det. Jag köper inte att skulden och ansvaret ska läggas på dem som burit det här samhället. Jag köper inte att vi har ett system, som fortsätter öka klyftor mellan könen och göra kvinnor till förlorare, hela vägen ner i graven.

En del av lösningen må vara att skapa ett jämställt arbetsliv. Det kan rädda mina eventuella barn eller barnbarn från ett liv som fattigpensionär.

Men för mina kollegor nu. För de som just har passerat 65 eller gör det snart. För mig och generationen emellan. För oss som just nu jobbar i de underbetalda och kvinnodominerade yrkena. För de som redan varit föräldralediga och jobbat deltid. För de som jobbar några år extra och ändå inte får ekonomin att gå ihop. För oss räcker det inte med experternas individuella rådgivning.

Vi behöver något annat.

Och för den regering som kallar sig feministisk måste det väl gå att skapa ett pensionssystem som ser till att vi i alla fall strax före graven får uppleva hur pengar omfördelas från män till kvinnor.