Den flexibla arbetsmarknaden är en påhittad saga. En saga som kostar i otrygghet, fritid och drömmar.
De säger att det är viktigt med en flexibel arbetsmarknad. Att det är så jobben ska skapas. Om vi som arbetar bara är tillräckligt tillmötesgående och anpassningsbara kommer jobben komma till oss, kommer vi att bli trygga, kommer det tillslut att bli bra.
Jag försöker tro på det. Men inser att det är en orimlig saga de har hittat på. Inser att jobb inte skapas av att jag som anställd är osäker. Jobb skapas bara av att arbete behöver utföras.
Jag jobbar som sjuksköterska. Andelen människor som bryter benet nu, när första snön faller, påverkas inte av hur många av mina kollegor på akuten som vet att de har kvar sina jobb nästa år. Inte heller, är antalet personer som drabbas av cancer, påverkningsbart av hur många sjuksköterskor som rings in på timmar eller går på korta vikariat. Ändå är vi så många som sitter osäkert. I min generation sjuksköterskor saknar var tredje en tillsvidareanställning.
Jag märker att det gör något med mig. Jag har aldrig haft ett fast jobb. Har jobbat som vikarie sedan jag blev klar. Nu är jag inne på min tredje arbetsplats, på lika många år. Jag trivs, men känner mig ändå inte riktigt hemma där. Mina vänner säger samma sak. Det är svårt att känna sig rotad, när man inte vet hur nästa vecka, nästa månad eller nästa år ser ut.
Vi vet om att vi är utbytbara.
Därför tvingar vi oss till att bli flexibla in absurdum. För vi fattar att det är många som tävlar om vår plats. Vill ha nästa vikariat. Vill ”få in en fot”, som de ovanför oss kallar det. Vi konstaterar att vi ofta får fötterna klämda i dörren.
Där jag är vikarie nu är jag anställd på heltid. Men, vårt avtal säger att vi ska schemalägga oss färre timmar än så. Det ska skapas luft i systemet, heter det. Med systemet menas min planerade arbetstid. Blir någon av våra kollegor eller deras barn sjuka, kommer sms:en. Då ska vi tillsammans se till täcka luckorna.
Luften i systemet innebär att jag vissa månader inte får jobba heltid, och därmed inte får en heltidslön. Andra månader innebär det att jag ställer in saker jag egentligen tänkt göra, på min lediga dag, för att kunna jobba. Ibland kommer det flera sms om dagen. Andra veckor är det helt tyst i telefonen.
Min lön skiljer sig med flera tusen. Jag får svårt att planera min ekonomi. Men jag får också svårt att planera tiden jag är ledig. För jag blir aldrig riktigt ledig. För, det är klart att jag förstår att en duktig och flexibel vikarie, sitter mer säkert än en som bråkar och vill vara ledig de dagar hon på schemat är utan arbetspass. Därför väntar även jag snällt vid telefonen.
Jag tror vi måste börja prata om vad den här påhittade sagan om den flexibla arbetsmarknaden kostar. För det är ett högt pris vi tillsammans betalar. Den kostar mig, stora delar av min fritid och mina drömmar. Den kostar mina äldre (och fastanställda) kollegor en otrygg arbetsplats, där vi yngre ständigt byts ut.
Den innebär för vår föräldrageneration, att vi barn aldrig blir vuxna. Allt högre upp i åldrarna tvingas vi bo kvar hemma. Vi får hoppas på att våra föräldrar kan försöka hjälpa oss med lån. Vi fortsätter vara beroende av dem. Det här betyder att våra barn växer upp med föräldrar som ständig oroar sig över var, när och hur nästa jobb kommer att vara.
Det är ett högt pris. Och jag vill inte längre vara med och betala.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
