De anonyma männen vill tysta den feministiska rörelsen. Mer än någonsin måste vi stötta varandra för att inte hatet ska normaliseras.
Han är maskerad när han sliter upp dörren. Skriker något jag inte uppfattar. Sedan smäller det. Rummet vi är i fylls med orange rök.
Först tänker jag att det brinner. Att det är eld som gör röken så färgad. Sen ringer jag polisen. Hela gatan fylls med blinkande blåljus.
Timmarna innan har jag deltagit i ett samtal om aborträtten, arrangerat av tidskriften Ottar. Vi har pratat om den tystnad som omger kvinnors sexualitet i allmänhet, och upplevelsen av att avbryta en graviditet i synnerhet.
Jag har varit noga med att säga att ”att vi måste prata mer om abort” inte betyder att det är enskilda kvinnor och partners som ska bära ett ansvar att berätta om just sin abort. Utan att det är vården och samhället i övrigt, som ska minska tystnaden och stigmat.
Vi har pratat om den senaste tidens diskussion om samvetsfrihet för oss som jobbar med kvinnor som gör abort. Jag säger det som nästan alla andra också har sagt i debatten. Att jobba i vården är ingen mänsklig rättighet. Det är däremot rätten att bestämma över sin kropp, och att möta en vård som inte ifrågasätter den rätten.
Och så har vi pratat om hur nationalism och kontrollen av kvinnors kroppar hänger starkt samman. Om hur rasisterna alltid vill inskränka rätten till abort. Om hur farliga vindar som blåser nu. Om hur viktigt valet är den 22 mars.
Vi såg en film om organisationen Women on Waves. De har under tio år jobbat med att både hjälpa enskilda kvinnor att på ett säkrare sätt avsluta oönskade graviditeter, men också med att sprida kunskap om och bilda opinion för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Eftertexterna rullar. Jag vänder mig till henne som sitter bredvid mig, för att säga något om aktivisternas mod. Det är då dörren slits upp.
Och den slits i första hand inte upp för att göra mig eller någon annan som är där illa. Den slits upp för att hota och försöka tysta hela den feministiska rörelsen.
Det skiljer sig inte särskilt från tidigare attacker på oss som står upp för kvinnors rättigheter. Tidigare har det varit anonyma män, som gömt sig bakom alias på nätet och där bett kända feminister hålla käften, annars ska de våldtas.
Det har varit anonyma män, som skickat mejl till teaterföreställningar som handlar om kvinnor, och skrivit att skådespelerskan ska dö. Och det är nu anonyma män, som i rånarluvor skriker horor innan de springer ut genom dörren igen.
Skillnaden är att de har med sig en rökbomb den här gången. Hotens syfte är det samma. Men våldet trappas upp. Som en konsekvens av samhällsdebatten i övrigt tänker jag.
De senaste åren har åsikter som tidigare skrivits bakom dolda alias på obskyra hemsidor normaliserats. Nu hörs de i nyhetssändningar och från riksdagens talarstolar.
Det fönster för vad som kan sägas i den offentliga debatten har flyttats. Då flyttas också fönstret för vad som kan sägas och göras gömd bakom anonyma epost-adresser och rånarluvor.
Vi behöver varandra nu. För att inte tystna. För att flytta debatten tillbaka. För att det hat och de hot som i dag fortfarande sker anonymt, inte ska normaliseras.
Det ansvaret bär inte de enskilda feminister som lever med de konkreta hoten. Det ansvaret bär vi alla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
