Hur många gånger orkar en skriva om alla dessa kroppar som går sönder. Alla dessa arbeten som utförs längst ned i beslutskedjan. Längst ifrån makten att besluta om dem.
På tunnelbanan ser jag en bekant som delat en ny text i sociala medier. Jag läser. En till text. Om sjukfrånvaro.
Försäkringskassan har presenterat en kort analys av hur det ser ut med sjukfrånvaron. Om hur den ökar för nästan alla yrkesgrupper nu. Men hur det fortsatt är kvinnor i vård och omsorg som mår allra sämst.
Genomsnittet i Sverige är 103 sjukfall per 1 000 anställda. För oss i vården är det 171 sjukfall.
Alla dessa kroppar som går sönder av treskift, för stora barngrupper och tunga lyft. Alla dessa arbeten som utförs längst ned i beslutskedjan. Närmast den som behöver hjälpen och resurserna. Längst ifrån makten att besluta om dem.
Alla dessa kvinnor som ”tar eget ansvar för sin hälsa” som en personalkonsulent valde att kallade det när vi pratade kvinnor som om går ner i tid för att inte kroppen eller själen eller båda ska gå sönder. Som ”tar ansvar” genom lägre lön och än sämre pension. Som om det inte vore ett arbetsgivaransvar att ens anställda ska orka jobba heltid.
Alla dessa medarbetarsamtal där vi får svara på om vi sover ordentligt, tränar regelbundet och äter nyttigt. Som en del i att förebygga ohälsa och sjukskrivningar.
För att resten av året alltid vara beredda att ställa upp när det är kris och sms:en om att det fattas folk kommer. Hoppa över träningen, köpa en sallad till från Pressbyrån och stupa i säng efter ett dubbelpass på sjutton timmar.
Och jag menar inte att raljera. Men det är svårt att låta bli.
Jag vill så klart att det ska vara bra med friskvård, och fint med en chef som undrar hur skiftjobbet sliter på oss. Men det blir ju mest ett skuldbeläggande när vi inte räcker till eller orkar med att både hålla oss själva och äldreomsorgen flytande.
Försäkringskassan skriver att vård- och omsorgspersonal är den största yrkesgruppen i Sverige. Mer än var tionde jobbar här. Mest är det kvinnor. Nästan var fjärde kvinna som arbetar har ett yrke i vård- och omsorgssektorn.
Och ohälsotalen verkar alltid vara högst här, hos oss.
Det är komplexa orsaker till det, menar analysen som Försäkringskassan gör. Det handlar om den psykosociala arbetsmiljön. Om den fysiska arbetsmiljön. Om möjligheten att påverka sin arbetssituation. Om obalans mellan ansträngningar som görs i arbetet och belöning för den ansträngningen.
Jag undrar hur många till analyser och texter vi blir tvungna skriva om det. Att vårdens kvinnor betalar med sin hälsa, för att få den här välfärden att ändå gå ihop.
Om att de bär för många berättelser och känslor av att inte räcka till för att själva orka med. Om att de lyfter för tungt för många gånger för att kroppen ska palla.
Att de sitter på för många möten där det sägs att ”det är inget vi kan göra något åt, sparbetingen gäller oss alla”. Om alla de gånger de ställt upp och ryckt in och ingen ens hunnit säga tack.
Jag skulle hoppas att vi skulle göra något åt den verkligheten i stället. Och låta kvinnorna i vården och omsorgen formulera kraven på förändring.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
