När det handlar om aborträtt sorteras rökbomber mot barn bort som ett ofredande. Förundersökningen läggs ned och det blir knappt en notis i tidningarna.
”Det är skillnad för er som aldrig var med då. Som inte levt när ens sexualitet till stor del betydde graviditet och oönskade barn. För er kanske preventivmedel och aborträtten ändå ses som en självklarhet. Men jag kommer ihåg hur det var. Före och efter. Om när min sexualitet fick vara något mer än rädsla för att bli gravid”.
Kvinnan som berättar sitter i publiken under ett seminarium som rör aborträtten på Feministiskt forum, som anordnades i Stockholm i helgen. Hon får applåder. Det hon säger är så klart självklart. Att rätten att bestämma över sin egen kropp också innebär rätten till en väsentligen mer fri sexualitet. Ändå ryser jag till, för det blir så konkret.
I höstas var jag inbjuden av RFSU:s abortsrättsnätverk för att samtala om mina erfarenheter av att arbeta med abort, och hur vi i vården förhåller oss till diskussionen om arbetsvägran (eller samvetsfrihet, som abortmotståndarna väljer att kalla det). Samtalet var en del av ett större arrangemang för att uppmärksamma att den svenska aborträtten fyller 40 år i år.
När samtalet var klart visades filmen Vessel. Om hur de ideella organisationerna Women om waves och Women on webb:s strid för kvinnors rätt till sin sexualitet och möjligheten att bestämma över sina egna kroppar, världen över.
Efter filmen kom rökbomben. Maskerade män kom in i källarlokalen där vi satt, skrek och kastade en burk som exploderade precis bredvid där en liten flicka satt. Lokalen fylldes med rök.
Timmarna efter hyllades attacken på olika nationalistiska och nazistiska hemsidor. De skrev att vi som firade kvinnors rätt till sina egna kroppar, borde straffas, våldtas och därefter tvingas att föda.
Polisen valde först brottsrubriceringen ”ofredande”, men ändrade sig senare till ”störande av allmän sammankomst”. Och beslutade att attacken inte skulle utredas av säkerhetspolisen, utan av vanlig polis.
Några dagar före att kvinnan i sextioårsåldern vittnade om hur rätten till abort är livsavgörande för vår frihet, läggs förundersökningen ned. De går inte att binda några gärningsmän till dådet.
Rökbomben i sig störde mer än den allmänna sammankomsten just den kvällen. Den fick alla oss som på något sätt organiserar oss för kvinnors rätt till sina egna kroppar att känna att attacken handlade om oss.
Därför känns det konstigt att en attack på mötesfrihet och på politisk organisering inte ses som ett hot mot rikes säkerhet. Det känns absurt att det initialt ses som ofredande, att kasta rökbomber mot barn. Och sorgligt att den nedlagda förundersökningen knappt ens blir en notis i den vanliga mediecirkusen.
Kanske var det därför jag kände extra mycket nu i lördags. När jag satt och lyssnade på samtalet om aborträtten, och insåg att de misslyckats med att skrämma oss.
I stället för att stanna hemma av rädsla, slog Feministiskt forum besöksrekord. Vi var tusentals där, som inte tystnat.
Oavsett nazisternas hot, eller Kristdemokraternas prat om samvetsfrihet.
Torun Carrfors, skribent och sjuksköterska
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
