Helgens attack mot ett skyddat boende i Södertälje borde ha startat en diskussion om våld i nära relationer. I stället har det varit tyst.
Minst 2000 kvinnor. Minst 2200 barn. Ett tjugotal män. Tillsammans över minst 50 000 nätter. Kanske dubbelt så många. På en plats de egentligen inte skulle behöva vara på. I en stad de kanske inte känner till. I en lägenhet som inte är hemma. Allt för ofta utan möjlighet att gå till skolan eller fortsätta på sin arbetsplats.
Med hundra blanketter att fylla i: sjukskrivningar, ansökan om skilsmässa, begäran om enskild vårdnad, en önskan om skyddat identitet, fullmakt till advokater, ansökan om ekonomiskt bistånd, adressändring till en anonym boxadress.
Minst 2000 kvinnor och ett tjugotal män. Minst 2200 barn. Antalet boenden på landets ideella kvinnojourer under 2014. I varje siffra en berättelse.
I nästan tio år var jag aktiv inom kvinnojoursrörelsen. Svarat i telefon hundra gånger om med meningen »En kvinna och tre barn? Nej, tyvärr. Vi har fullt«. Sagt »Jo, jag tror nog du har det. Berätta« när rösten på andra sidan luren inlett med »Jag vet inte om jag har ringt rätt«. Lyssnat på berättelser om kärlek, sorg och en önskan att förstå. Om våld, förnedring och försöken att förlåta. Om oro för barn och om att längta hem. Varje siffra. En berättelse.
I helgen i Södertälje. En ny nivå på utsattheten. På det skyddade boendet där både kvinnor och barn bodde, sköt någon in genom fönstret. Samtliga av de som bodde där fick återigen ryckas upp och gömma sig på en ny plats. Polisen rubricerar det som grovt olaga hot och skulle börja utreda ärendet under veckan som gick.
Jag är i bland rädd för att debatten om våld i nära relation ska stagnera. Att samhället ska luta sig tillbaka och nöjt sucka »vi har gjort allt vi kan.« Ideella jourer har sedan 1980-talet tagit huvudansvaret för att erbjuda kvinnor och barn en trygg plats och kommer fortsätta så. Lagstiftningen har med brottet grov kvinnofridskränkning visat på att lagstiftaren förstår vad normaliseringsprocessen gör med den som utsätts. Socialtjänsten har numer ett skall-krav när det gäller stöd till våldsutsatta kvinnor och barn. Polisen går på kurs om våld i nära relation. Sjukvården uppmanas ställa frågan om erfarenhet av våld.
Men det är ju uppenbart att det inte är tillräckligt. Inget tyder på att siffrorna kommer att ändras när statistiken räknas samman för 2015. Hur kan vi inte avkräva våra myndigheter större ansvar?
När jag läser verksamhetsbeskrivningar och statistik på de nationella riksorganisationerna för kvinnojourer, beskriver de en allt svårare ekonomisk verklighet. Unizon beskriver hur fyra av tio av deras tjej- och ungdomsjourer helt står utan kommunala bidrag. ROKS berättar hur deras stödkontakter verkar öka, samtidigt som de ekonomiska bidragen minskar.
När någon skjuter mot ett skyddat boende borde det självklart leda till snabbt agerande från polismyndigheten. Men det borde i lika stor utsträckning tvinga fram ett samtal om våld i nära relation, om kvinnojourernas livsviktiga arbete och under vilka förutsättningar de gör det.
Hittills har det varit helt tyst.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
