Av kärlek till oss kvinnor, av behov att skydda oss från det kvinnohat som våldtar och därefter frikänner: håll er borta från männen.
Jag läser rubrikerna på fredagen. Ni har säkert också läst. ”Man frias från våldtäkt – trots kvinnans desperata protester”. Det här året börjar på samma sätt som 2013 slutade. Det känns som om det haglar frikännande sexualbrottsdomar över oss. Beställer ut domen och läser den också.
Vad krävs egentligen för en fällande dom? Den här tjejen gör ändå många rätt. Hon har inte haft frivilligt sex med förövaren tidigare. Hon säger nej. Han berättar i förhör att hon säger nej. Hon flyr från lägenheten. Hon är så uppriven att personer hon möter på gatan ringer polisen. Hon förhörs och hon läkarundersöks, innan hon duschat.
I andra domar har jag läst att åtalet ogillas för att killen inte förstod ett nej, eftersom de tidigare haft sex, eller att hon inte sagt nej så han uppfattade ordet nej, eller att hon inte betett sig på ett sätt som man borde när man blivit våldtagen, eller att hon inte anmälde förrän långt senare och alla bevis var borta.
Men, trots allt det hon gjorde rätt, frias han. För att han påstår att hon tidigare under kvällen sagt att hon gillar våldsamt sex, och att han därför trodde att hennes nej betydde ”Fortsätt!”. Dessutom menar rätten, att hon tidigare i livet mått dåligt, vilket gör att hennes chockreaktion inte räknas som tillförlitlig.
På Facebook fylls mitt flöde med ”om vi vänder på det”-inlägg. Texter som riktar sig till lagstiftare och rättsväsendet. De frågar om vad som händer, om vi tar någons bil för att han ler mot oss i vad vi tror är samförstånd, om vi tänder eld på någon som bär kläder som är lättantända eller om vi rånar någon som har på sig en dyr klocka.
Jag kräks på de där exemplen nu, de känns mest som ett slag i ansiktet. Jag förstår att det inte alls är meningen. De är retoriskt smarta och synliggör det absurda. Ändå känns det som ett hån.
Som att det här handlar om att rättssamhället bara inte fattat att kvinnor vill ha samma rätt till sin kropp, som män har till sina bilar, klockor och kläder. Att de sakerna ens går att jämföra. Min kropp mot en pryl.
Som att det är okunskap som gör att endast tre procent av förra årets anmälda våldtäkter ledde till en fällande dom. Att det bara handlar om att vi pedagogiskt måste utbilda rättsväsendet. Sen kommer de förstå, att kvinnors kroppar ska ha samma rättigheter som mäns bilar.
Jag har ägnat mig åt att vara pedagogisk och förklarat så länge jag kan minnas. Dessutom har jag alltid uppmanat utsatta kvinnor att anmäla. Till vilket pris och nytta, frågar jag mig själv nu.
Snart har jag inte andra förslag kvar än att beväpna mig. Ge vapen till alla kvinnor jag känner. Skriva brev till mina vänner, mödrar, systrar och döttrar.
Be dem undvika män. Be dem låta bli att vara tillsammans med män, ha sex med män, dricka drinkar med män, säga ja till män, säga nej till män, följa med män hem, gå på en gata där det finns en man, dela arbetsplats med män, låta en man komma in i ens lägenhet, vara vän med en man, bo i samma trappuppgång som män.
För det är där kvinnor blir utsatta. Och där män frias från ansvar.
Du kanske blir arg nu och vill beskylla mig för att vara manshatare. Jag betackar mig för det.
Det här handlar om min kärlek till kvinnor. Mitt behov av att skydda oss från det kvinnohat som våldtar och därefter frikänner. Och om min rädsla över att det här samhället inte lyckas med det.
Torun Carrfors, skribent och sjuksköterska
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
