Jag funderar över hur vi klarar av att se varandra i ögonen – när vi värderas så olika.
Han. För det är i tre fall av fyra en han. Som tjänar 57 gånger så mycket som hon. För det är ofta en hon. Som det tar ett helt liv att tjäna ihop, vad han cashar in på ett år. Han tillhör samhällets maktelit. Hon är ryggen som det här samhället bärs upp av. Han tar hand om företag eller banker. Hon vårdar sjuka och gamla. Han värderas så högt. Hon värderas knappt alls.
LO publicerade för trettonde gången i ordningen sin granskning av makteliten. Det är en sorglig läsning, om hur ett fåtal får väldigt mycket, både pengar och makt. Det blir än sorgligare när det konstateras att varken lokalvårdaren, undersköterskan eller industriarbetaren ens under en livstid kommer kunna skrapa ihop en femtiodel av maktelitens inkomst.
Och jag påminns om hur makt och pengar inte bara handlar om makt och pengar. Inte bara handlar om att få uttala sig i TV och sätta dagordningen för samtalet, inte bara handlar om att kunna köpa sig städtjänster och utlandssemestrar utan att blinka, inte bara handlar om att köra en dyr bil och inte ens veta vilken tid pendeltågen slutar gå.
Att ha makt och pengar handlar också om att få ha hälsa och ett långt liv.
Jag funderar över hur vi klarar av se varandra i ögonen – när våra liv har så olika värde.
Veckan innan läste jag om medellivslängd, om sjukdomar och om klass. Forskare på Stockholms läns landstings centrum för epidemiologi och samhällsmedicin har gjort en karta över folkhälsan i Stockholm. En karta över en av klassamhällets mest avskyvärda konsekvenser. En karta där vi kan se hur personer med hög utbildning som bor i Danderyd får ett liv som är 18 år längre än personer med låg utbildning i Vårby.
En karta som beskriver hur ”utsatta områden” längst ut på tunnelbanelinjerna betyder både ökad förekomst och tidigare debut av hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och av psykisk ohälsa.
En karta som vittnar om att sannolikheten att en kvinna i Rinkeby får hjärtinfarkt är dubbelt så stor jämfört med den kvinna som bor i Vaxholm.
En karta över klassamhället.
De säger att medellivslängden ökar. För alla. Utom för kvinnor med lägre utbildning. Utom för de kvinnor som bär samhället på sina kroppar. Utom för de kvinnor som behöver jobba i 57 år för att tjäna vad maktelitens män jobbade in under 2013. De fortsätter dö lika tidigt som förut.
Jag undrar över hur vi kan se varandra i ögonen och låtsas att det här är något rimligt och normalt. Att våra liv är så olika värda. Att vi förtjänar så olika mycket makt och hälsa. Att några av oss ska få både miljarder och 18 extra år, medan andra som går i pension varken får några pengar eller tid att leva på.
Jag undrar hur maktelitens män ens klarar av att möta sin egen blick i dag.
Torun Carrfors, sjuksköterska och frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
