Att säga att sjuksköterskor inte är värda mer i lön är att begå politiskt självmord. Men det är uppenbart att det finns de som tycker det – annars skulle lönerna inte vara så låga.
Det är lördag kväll och jag är på en bekants fest. Som vanligt hamnar jag i köket. Jag känner väldigt få av alla de människorna som är där. Det är väl därför vi pratar om vad vi jobbar med, för att vi inte alls känner varandra, utan behöver något enkelt och ofarligt sätt att lära känna varandra på. Jag berättar om hur mycket jag älskar att vara sjuksköterska. Om fantastiska kollegor och om hur jag mycket jag tycker om mina patienter.
Just nu gör jag tillfälligt något annat än att jobba på en vårdavdelning. Men där, med vinglaset i handen, inser jag hur mycket jag saknar det. De vita korridorerna, de häftiga mötena och de oförutsägbara dagarna.
Sen kommer frågan. Den obligatoriska jävla lönefrågan. Jag tycker så klart att det är viktigt att den ställs, för jag tycker att min och mina kollegors löner är viktig. Killen på andra sidan bordet undrar om jag tjänar över 24 000 kronor (vilket har varit kravet från nyutexaminerade sjuksköterskor under 2012, och som nu har höjts till 25 000 kronor).
Det gör jag inte. Jag tjänar 22 550 kronor. Då har jag jobbat i över tre år. Löneförhandlat fyra gånger. Läst extra kurser, för att få ytterligare kompetens.
Alla i köket är överens om att jag har för låg lön i relation till utbildning, erfarenhet och ansvar. Hittills har jag aldrig träffat en enda människa som tycker att sjuksköterskor har för höga eller ens rimliga löner. Alla säger att vi borde ha betalt för det jobb vi utför.
Det kanske är det som provocerar mig mest. Att vi alla tycks vara överens och ändå händer ingenting. Uppenbart är det ju någon (eller till och med ganska många av de som bestämmer) som tycker att vi inte förtjänar mer. Men att säga att sjuksköterskor inte är värda mer, det är att begå politiskt självmord. Därför bedyrar alla, oavsett politisk färg, att vi borde tjäna mer. Men ingen ser till att höja min lön.
En kille på andra sidan rummet, frågar om jag tror att det har att göra med att sjuksköterskeyrket är ett kall. Han berättar om hur han hört talas om hur vårdpersonal i Italien jobbade gratis, när ett stort sjukhus gått i konkurs.
Jag tror inte alls att så är fallet. Jag känner mig inte kallad av någon. Men jag känner ett ansvar. Om jag och mina kollegor inte går till jobbet dör människor. Om vi inte går dit, kommer patienter få lida i onödan. Finns inte vi där, har de med obotliga och dödliga sjukdomar ingen som smärtlindrar eller håller i deras hand, under livets sista dygn. Den insikten gör något med oss, så klart. Det är inte bara att stänga av datorn, slå igen dörren och säga ”tack, men nu räcker det”. Det här yrket innebär ett ansvar.
Jag tycker det är fint och bra att man uppmanar oss att skrika högre, att sätta ner foten och att säga upp oss, om våra krav inte lyssnas på. Jag håller egentligen med, vi behöver göra något radikalt, både när det gäller löneutvecklingen och arbetsmiljön.
Men, jag vill inte att de som ska drabbas är patienter. Jag vill att de som ska straffas, är de som fattar besluten om att vi inte var värda mer.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
