De ansvariga politikerna borde säga som det är: Vi tycker det är viktigare med sänkta skatter än med säker vård till alla.
Jag är i Umeå för att prata om att jobba i vården och om hur de otrygga anställningsformerna påverkar oss unga. På vägen upp läser jag i en morgontidning om hur de stora sjukhusen inte lyckas uppfylla kraven på patientsäkerhet.
I princip alla sjukhus i Stockholmsregionen har både överbeläggningar och patienter på fel avdelning. På njurmedicin ligger patienter med blodcancer och på öron-näsa-halsavdelningen hamnar någon med brutet ben.
Patienter placeras där det finns plats, inte där rätt kompetens befinner sig. En sjuksköterska från onkologen berättar om hur patienter med stora behov av avancerad cancersjukvård och av trygghet hamnar i kläm. Hon vittnar också om hur personalen känner sig tvingad att skriva hem patienter, fast de egentligen skulle behöva vårdas kvar något dygn till.
Sen får chefsöverläkaren förklara sig i artikeln. Han skyller på sjuksköterskorna – på mig och mina kollegor. Det är för få sjuksköterskor för att hålla avdelningarna fullt öppna, berättar han. I nästa andetag säger han att på grund av besparingsskäl är det helt omöjligt att gå med på de nyutexaminerade sjuksköterskornas krav på rimliga löner.
Jag har jobbat på sjukhuset där han chefar. Jag har jobbat på andra sjukhus. Jag har älskat alla mina arbetsplatser, mina patienter och mina kollegor. Oavsett arbetsplats, har jag alltid haft titeln ”vikarie” på mina anställningsavtal och lönen har legat stadigt strax över 20 000 kronor.
Jag känner mig både frustrerad och provocerad över att det är vi sjuksköterskor som förväntas bära skulden. Att det är för få av oss som jobbar kvar, är ju bara konsekvensen av den genomförda politiken.
Tänker man på kortsiktig besparing, är det klart att många osäkra anställda är att föredra. Vi med otrygga villkor bråkar sällan – varken om lön eller om kompetensutveckling. Vi kommer ofta till jobbet, fast vi är sjuka. Vi låter bli att ta semester. Vi jobbar över, utan att ställa till en scen. Ni tänker säkert, att ni sparar massa pengar på att låta oss gå på vikariat och timanställningar.
Men, jag tror att vi blir väldigt mycket dyrare på sikt. Jag märker hur jag själv känner mig rotlös och byter arbetsplats ofta. Varje gång jag kommer till en ny avdelning kostar det tiotusentals kronor att introducera mig i nya rutiner och riktlinjer. De som forskar på samband mellan hälsa och anställningsform kommer alla fram till samma sak. Vi med osäkra anställningar mår sämre, både psykiskt och fysiskt. En personalgrupp med höga ohälsotal, är en personalgrupp som kostar mer pengar. Det behöver man inte vara sjukvårdskunnig för att räkna ut.
Jag tänker också, att det kostar väldigt mycket för patienterna och deras anhöriga. Det kostar i oro att inte veta vem som jobbar kvar när jag som patient varit borta från sjukhuset någon månad. Det kostar i rädslan inför att hamna på en avdelning, där specialistkompetensen för ens sjukdom saknas. Men det allvarligaste är att det också kostar i misstag som begås. Kostar felaktigt givna eller uteblivna behandlingar. Ibland kostar det i människoliv.
Jag vägrar vara den som förväntas stå till svars för det. Jag vill i stället utkräva ansvar från er som bestämmer. Kan ni inte visa lite ryggrad och säga: vi tycker det är viktigare med sänkta skatter än med säker vård till alla.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
