Om det vore så att osäkra anställningar skapade fler arbetstillfällen, borde Sverige i så fall ha kommit tillrätta med ungdomsarbetslösheten för länge sedan.
Min kompis sms:ar och frågar vad jag gör. Jag sitter upptagen i ett samtal med en journalist från radion som vill prata om osäkra anställningar och svarar henne inte ens. I stället berättar jag för journalisten om alla som får betala priset för den flexibla arbetsmarknaden.
Jag berättar om mig själv och hur jag aldrig har tagit semester. Berättar om mina kollegor, som suttit säkert i många år, men som varje månad tvingas skola in en ny kollega. Resonerar kring hur det varit för mina patienter, som har haft längre vårdtider än vad mina vikariat har sträckt sig. Förklarar hur föräldrar påverkas av deras barn inte får bli vuxna förrän vi passerar 30 eller ibland 40 år. Berättar om hur barn växer upp med föräldrar som går runt med en klump i magen för att de inte vet var och när de jobbar nästa månad. Säger att jag inte vet om jag vågar skaffa barn förrän jag har ett fast jobb.
Efter två timmar har jag svarat på alla hennes frågor om osäkra anställningar och vinkar hej då. Diskar kaffekopparna och ringer min vän. Hon låter trött och ledsen. Hennes vikariat går ut om tre dagar.
I flera månader har hennes anställning förlängts med en månad i taget. Hennes chef berättade i fikarummet i dag hur sura de på löneadministrationen blir när det kommer nya anställningspapper varje månad. Min vän försökte förklara att hon också börjar bli lite less på att aldrig kunna planera sitt liv, men fick inget riktigt gehör för det.
– Så jag vet inte, suckar hon. Jag antar att jag kanske jobbar min sista vecka nu.
Två dagar före vi pratar, jag och min bästa vän, skickar regeringen ett brev till EU-kommissionen där de skriver att man kommer strunta i att göra något åt missbruket av de osäkra anställningarna. EU har sagt åt Sverige att se till att täppa till de luckor i lagen som gör att arbetsgivare kan stapla otrygga anställningar på varandra. Det tänker regeringen strunta i, i stället skriver de till EU att osäkra anställningar är enda sättet för att komma åt problemet med att unga går arbetslösa. Man menar att osäkra anställningar ska ses som en lösning och den enda vägen in på arbetsmarknaden.
Jag tror inte alls på det. Att var femte sjuksköterska under 40 år jobbar i någon form av otrygg anställning skapar i sig inga fler arbetstillfällen på sjukhusen. Det ger bara osäkrare kollegor och sämre vård till patienterna.
Däremot tror jag att det fungerar tvärtom:
Att en hög arbetslöshet ger en möjlighet att göra de osäkra anställningarna fler och ännu mer otrygga. När vi är många som står utanför arbetsmarknaden, och vill in, förhandlar vi snabbare bort kraven på våra anställningar. Har man en hyra att betala nästa månad tackar man såklart ja till att jobba på korttidsvikariat, eller på timmar, eller i någon konstig projektanställning.
Och om det vore så att osäkra anställningar skapade fler arbetstillfällen, borde Sverige i så fall kommit tillrätta med ungdomsarbetslösheten för länge sen, eftersom arbetsgivare aldrig haft en sådan mängd av olika osäkra anställningsformer att välja mellan.
Försvara gärna att ni tycker att jag ska jobba otryggt – men gör det lite ärligt i så fall. Säg att ni tycker det är bra att vi blir tystare och billigare som arbetstagare. Säg inte att ni skapar några jobb åt oss, genom att erbjuda skitvillkor.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
