För mig har 8 mars allt mer kommit att handla om två saker, en påminnelse om att inte vara ensam och en tacksamhet över de som möjliggör min strid i dag, de som gått före och de som bär oss andra.
”Jag tycker det är något som skaver med den. Det blir som bara en enda dags fokus på något som vi borde prata om hela året”. Min kompis A har precis fått frågan om vad hon tycker om internationella kvinnodagen.
Jag förstår vad hon menar. Att de politiska utspelen och de särskilda intervjuerna i tidningen kan kännas minst sagt konstlade, om de resten av året lyser starkt med sin frånvaro.
För mig har internationella kvinnodagen allt mer kommit att handla om två saker, en påminnelse om att inte vara ensam och en tacksamhet över de som möjliggör min strid i dag, de som gått före och de som bär oss andra.
Jag tror känslan av ensamhet inte är unik för mig. Jag tror den passerar hos alla feminister, mer eller mindre ofta. Men i samband med åttonde mars, minskar den känslan, då är det ändå fler som pratar om det vi helst vill prata om, och bekräftar att vi faktiskt har rätt. Det är ett sant att kvinnor har lägre löner, sämre villkor och utsätts för mäns våld. Och det är ett problem att det är så – ojämställt.
Att det dessutom arrangeras massa saker; debatter, fester och demonstrationer, bidrar ju också till att ta bort den där känslan av ensamhet.
Men på åttonde mars tänker jag också mycket på de som gått före. Som tagit striden för rätten att rösta, för barnomsorgen, för sexualbrottslagstiftningen och för rätten till fri abort. Som anordnat debatter, fester och demonstrationer. Som varit aktivister eller feminister året om, inte bara en kall dag i mars. Utan dem, vore jag inget.
Mest tänker jag på de som möjliggör för andra att ta strider. Som passar barnen. Städar trapphusen. Vårdar de äldre. Som är grunden vi alla står på. Som inte kan gå på en demonstration eller fest, för att de jobbar helg, den här helgen också. Utan dem, vore vi inget.
Jag tänker att de också vet vad ensamhet är.
Jag läser i LO:s jämställdhetsbarometer som släppts i dagarna. I år har de inte bara tittat på lön och villkor när de undersöker hur det är ställt med jämställdheten. Där är det fortsatt illa ställt, om man ska sammanfatta.
De har också ställt frågor om hur vanligt det är att utsättas för sexuella trakasserier på jobbet. Och det är vanligt. Allra vanligast för unga tjejer i arbetarklassyrken. De som vårdar, serverar och får lära sig att kunden alltid har rätt. Men aldrig får lära sig vad man har rätt till, när kunden gör helt fel.
Och jag tänker på hur ensam man är i en vårdsal, när ens patient kallar en för saker man inte låtsas höra och tar på ens kropp fast man inte låtsas känna. Och hur ensamt det är att inte berätta det för någon, utan att försöka låtsas som om det aldrig hänt.
Det är definitivt något som skaver, även på åttonde mars. Det är det här ojämställda samhället som skär mig itu.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
