Unga kvinnors berättelser om rädsla, skuld och skam ekar i mitt huvud när jag läser domen från hovrätten. Och jag blir så fruktansvärt trött, arg och frustrerad.
Jag tillhör vad som ibland kallas för tredje generationens eller tredje vågens feminister. Våra mormödrar slogs för att få vara myndiga, även om de inte gifte sig. För att få rösta och vara valbara i de politiska församlingarna. För att få rätt att utbilda sig och arbeta.
Våra mammor stred för en barnomsorg som gjorde det möjligt att delta i yrkeslivet. För rätten att bestämma över sin egen kropp. De myntade slagordet ”det personliga är politiskt”.
Vi har såklart mycket att tacka dem för. Min generations feministiska rörelse har till stor del slagits för att få leva ett liv fritt från våld.
Vi har demonstrerat för att ”ta natten tillbaka” – rätten att få röra oss fria i det offentliga rummet, även när mörkret faller, utan att behöva kalkylera med våldtäktsrisken. Vi har tränat feministiskt självförsvar, sagt till oss själva och varandra att våra kroppar är värda att försvara. Startat jämställdhetsgrupper på skolan och krävt att våra klassrum ska vara fria från sexuella trakasserier.
Vi har förändrat sexualbrottslagstiftningen i det här landet. Sett till att stärka stödet till kvinno- och tjejjourer. Vi har gjort så mycket, för att tjejer och kvinnor, ska få leva. Jag vet att vi har långt kvar. Men utan oss, hade vi inte kommit någonstans alls.
I veckan läste jag delar av en dom från Göta hovrätt. En 17-årig tjej har haft sex med sin dåvarande pojkvän. Han har filmat henne, utan hennes vetskap och därefter lagt ut filmen på porrsidor på nätet.
I tingsrätten döms han till att betala ett skadestånd på 130 000 kronor. I domen står det att tjejen blivit igenkänd i filmen. Han överklagar och hovrätten väljer att sänka skadeståndet till 25 000 kronor. I sin dom motiverar de den stora sänkningen av skadeståndet bland annat med att i samhället i dag är ”alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”.
Jag har hållit pass i feministiskt självförsvar för tusentals tjejer. Jag har suttit timmar i telefonjour hos tjejjouren. Har haft mängder med chattpass på hemsidor som vänder sig till unga tjejer.
Det är som om det inte finns något stopp. Så många gånger jag känner igen mig i berättelserna. Så många gånger jag upprepar orden ”Din kropp är din. Dina gränser är dina. Ingen har rätt att gå över dem. Ingen får trampa på dem. Om de gör det, är det inte ditt fel”. Så många gånger som tjejer hör av sig, berättar just om rykten som sprids eller hot som kommer om att de är filmade i situationer där de har sex eller blir våldtagna.
Tanken på och rädslan för att en film där man är som allra mest privat, ska spridas okontrollerat, får en att gå med på mycket annat för att slippa vara med om just det.
Det är med de berättelserna, om rädsla, skuld och skam jag läser domen. Förstår att den kommer få konsekvenser. Och blir så fruktansvärt trött, arg och frustrerad, över en hovrätt som säger att tjejers gränser inte är värda något alls, och motiverar det med fördomar om våra sexualvanor.
När nästa generations feminister skriver tackbrev, kommer det inte vara adresserat till Göta Hovrätt.
Torun Carrfors, skribent och sjuksköterska
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
