Jag önskar att vården sa ”Nej. Nu räcker det. Era sparbeting är för dyra”.
Jag hatade de där faxen. Siffror ifyllda för hand på sönderkopierade formulär. De kom alltid sent på eftermiddagen. Beslutet om överbeläggning. Ibland två extra patienter per avdelning. Ofta fyra stycken. Då och då ännu fler.
Stressade akutläkare i telefonen som med överbeläggningsbeslut skulle få en chans att flytta patienter från trånga korridorer nere på akuten, upp till avdelningar som egentligen inte hade plats eller resurser.
Trots chefsläkarens beslut att vi skulle ta emot fler patienter, var jag på min gamla avdelning ändå tvungen att säga nej flera gånger. De regelverk som fanns för patientsäkerheten satte stopp. Vi hade inga fler rum, inga fler sängar, inga fler syrgasflaskor. Det handlade om de materiella förutsättningarna för att bedriva god och säker vård. Om vi hade haft rum, men inte tillräckligt med personal hade vi nog aldrig kunnat neka.
Jag slutade för ett par år sedan. Men träffar fortfarande kollegor därifrån. Majoriteten av dem har också bytt arbetsplats sedan dess. Men några jobbar kvar och berättar att de i perioder tvingats dra ner på antalet vårdplatser. Personalen räcker inte till annars. Vi pratar om oron för att patienter hamnar på fel avdelningar utan specialistkompetens och att de får vänta för länge på akuten.
Jag tänker mest på vad de nedstängda vårdplatserna betyder i praktiken. Nämligen att de finns fysiska och säkra rum med syrgas och sängar att öppna upp, när faxet kommer.
På lördagskvällen ser jag det där sönderkopierade pappret på nyheterna. Chefsläkaren har beordrat överbeläggningar och jag tänker på min gamla avdelning. Undrar hur många patienter varje sjuksköterska nu ansvarar för. Undrar hur länge patienterna får vänta, innan någon hinner svara på deras ringningar och behov av hjälp. Undrar om personalen hinner äta, gå på toaletten och dubbelkolla att medicinen de ger är rätt.
Att ledningen beordrar överbeläggningar via fax är ingen nyhet. Det är vardag och har nästan aldrig gett några rubriker eller nyhetsinslag. Det nya här är ledningen för hand skrivit till ett beslut om att ej bedriva vård enligt sjukhusets smittskyddsrutiner.
Ordagrant har chefsläkaren skrivit att ”på grund av platsläget bryts kohortvård”. Kohortvård innebär att sjuksköterskor som vårdar patienter med smittsamma sjukdomar som har blivit antibiotikaresistenta, inte samtidigt ska vårda patienter som inte är smittade. Ett sätt att förhindra att sjukdomar som saknar behandling sprids. En av de grundläggande delarna i smittskyddsarbetet som jag lärde mig när jag läste till sjuksköterska. Något som tydligen går att förhandla bort, i tider av vårdkris.
Jag undrar vad mer vi ska förhandla bort av vårdens kunskap och evidens och sunt förnuft. För den här vårdkrisen, som i alla fall tidigare var uppdelad i sommarkris (för att vårdpersonalen ville ha semester) och decemberkris (för att människor kräks och bryter ben samtidigt som vårdpersonal vill fira jul) hinner aldrig ens få en paus.
Jag vägrar tro att lösningen är att fler fax skickas till avdelningarna. Jag är trött på kortsiktiga lösningar som på sikt kostar oss så mycket. Jag önskar att vården sa ”Nej. Nu räcker det. Era sparbeting är för dyra”.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
