Torun Carrfors: Våldtäktsmännen går alltid fria

Övergrepp i flickrummet, överfall på väg hem, killkompisen som blev som förbytt, pojkvännen som om och om tvingade till sig sex. I samtliga fall går gärningsmännen fria.

Jag har träffat så många. Mina vänner. Deras vänner. Mina kompisar systrar. Kollegor. Patienter. Stödsökande.

Våldtagna.

Har mött dem i ångestfyllda telefonsamtal och på viktiga kvällspromenader. På middagar där samtalet plötsligt blivit allvarligt. Genom andras berättelser. I kala sjukhuskorridorer. I kvinnojourens ljusblåa fåtöljer.

Hört historierna om övergrepp i flickrummet, om överfall på väg hem, om killkompisen som blev som förbytt, om pojkvännen som om och om tvingade till sig sex.

Det finns mycket i historierna som förenar. Rädslan, skulden, skammen. Tystnaden, mardrömmarna och klumpen i magen. Det finns mycket i vägen tillbaka som liknar varandra. Hoppet, styrkan och ljuset i tunneln. Modet att prata, stenen som lättar och längtan efter något annat.

Jag kommer ihåg dem alla och läser om den friande domen vid Umeås tingsrätt. En tjej gör allt vad hon kan för att hålla ihop benen, när tre killar kör upp en vinflaska i henne. Ganska snart börjar hon blöda. Rätten skriver att hennes ihophållna ben antagligen var ett försök att visa att hon inte vill få sitt underliv söndertrasat. Men att det också, dock mindre sannolikt, skulle kunna vara ett tecken på blygsel från tjejens sida. Så samtliga män går fria. Deras försvarare säger i en intervju efteråt att han är nöjd med domen och berättar hur han på ett chattforum på nätet läst att kvinnor gillar att få allt möjligt uppkört i sina underliv.

Först då inser jag att det enda som är identiskt i varenda berättelse jag har fått ta del av, är att samtliga gärningsmän gått fria.

Jag har hört historien om hur det känns att ringa samtalet till polisstationen, att sitta på förhör med en okänd människa och berätta det allra mest privata. Bli kallad till tingsrätten och sitta fyra meter ifrån gärningsmannen, försöka undvika hans blick. Återuppleva övergreppet, få följdfrågor och försöka minnas det man helst vill glömma. Att sedan gå därifrån, vänta och till sist få en dom. Men jag har aldrig hört berättelsen om hur det känns att läsa en dom som slår fast att ens kropp inte får tas ifrån en. Att den som våldtar en är skyldig och ska straffas.

Det blir begripligt när jag läser att av alla de 6 000 kvinnor som förra året anmälde att de blivit våldtagna fick bara 200 uppleva att det här samhället trodde på deras berättelser. Det innebär att 97 procent av de anmälda gärningsmännen går fria.

Jag räknar vidare. Läser om att BRÅ (Brottsförebyggande rådet) räknar med att endast var femte kvinna anmäler. Det innebär att det förra året var över 30 000 kvinnor som blev våldtagna. Men endast 200 förövare dömdes. Jag slår 200/30 000 på miniräknaren och får fram 0,006. I det land som gärna vill skryta både om sin jämställdhet och sin sexualbrottslagstiftning, känns det minst sagt obegripligt, obehagligt och jävligt, jävligt provocerande att inte ens 1 procent av de som våldtar kvinnor får höra av det här samhället att de gjort något fel.