Han berättar sin mammas historia. Men det är samtidigt historien om en vård som av politikerna tvingats ge upp sin grundprincip: Vård efter behov.
Han är juriststudent. Väletablerad, som det heter i en del människors munnar. Hans mamma bor kvar i norrförort. Han berättar att han ofta såg till att följa med henne till vårdcentralen. För att någon skulle lyssna på henne, även de gånger de glömt boka tolk. Ta henne på allvar. Han säger att vårdcentralen inte hade resurser nog för att ta hand om hans mammas komplexa sjukdomsbild.
Till sist gav han upp och gjorde han ett så kallat vårdval åt henne. Han bytte ut hennes vårdcentral. Bytte förort mot innerstad. Där fanns en läkare, som när den juridikstuderande sonen satt bredvid, hade resurser nog att både lyssna på mamman och skicka i väg den där remissen som nog kostade en del.
Han berättar sin mammas historia.
Men det är samtidigt historien om en stad som slits isär och en vård som av politikerna tvingats ge upp sin grundprincip: Vård efter behov. I stället ges vården i allt högre utsträckning till den lönsammaste patienten. Till den mest högljudda patienten. Till den friska patienten med hög socioekonomisk status. I stället är patienten en inkomst för vårdcentraler att konkurrera om.
Därför finns resurserna på Odenplan, men inte i Husby.
Gamla patienter. Multisjuka patienter. Patienter med arbetarklassbakgrund. De är olönsamma. Ekonomiskt oönskade i ett vårdsystem vars egentliga uppgift är att se till patientens behov – inget annat.
Det är inte bara jag som lyssnar på juriststudentens historia. I samma rum finns Mats Eriksson (M), ordförande för Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Emma Henriksson, gruppledare för Kristdemokraterna i riksdagen och ordförande för socialutskottet.
De hör inte alls samma berättelse som jag. I deras öron är detta en solskenshistoria. Glädjande konstaterar de nu hur bra det är att man kan ”välja vård med fötterna”.
Hela rummet protesterar. För alla andra där inne förstår att vi har olika förutsättningar att välja vård ”med fötterna”. Och att det är orimligt att göra vinst på att vi blir sjuka.
En annan läkare berättar om en närakut hon jobbat på. I vad som beskrivs som en välmående förort, träffade hon femtio nästan friska patienter om dagen. Tio minuter per besök. Efter en dag kunde hon säga att det endast var ett par som egentligen haft behov av ett läkarbesök. Men, konstaterade hon, patienter ses ju i första hand inte som sjuka människor i behov av vård här, utan som inkomstbringande pinnar i statistiken.
I går kom Riksrevisionen med den rapport som bekräftar det som sonen, läkaren och all annan vårdpersonal i åratal försökt berätta för bland annat Mats Eriksson, Emma Henriksson och Filippa Reinfeldt. Att de genom sitt beslut att införa vårdvalet flyttat resurser från de patienter i störst behov, till patienter som är lönsamma och knappt sjuka.
Vi skulle kunna säga ”Ha, vad var det vi sa”. Om det inte vore så för att vi mött patienter vars fötter enligt Mats Eriksson och Emma Henriksson, gjort ett dåligt val. Som fallit mellan hyrläkare, resursbrist och ständiga besparingar. Som blivit allt sjukare i en vård som tvingats glömma bort varför vi egentligen är där.
Då är det lätt att hålla sig för skratt.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
