Vård efter behov har ersatts med vård som lönar sig. Vårdpersonalen tvingas prioritera bort svårt sjuka för att generera pengar till bemanningsföretag och vårdbolag.
Något förändras. Det som tidigare har varit självklarheter, vård efter behov, ersätts allt oftare med vård som lönar sig.
En av mina närmaste jobbar som läkare. Ofta hör olika bemanningsföretag av sig till henne. Lovar snabba jobb, med hög ekonomisk ersättning. Förra veckan var hon ledig från sitt ordinarie arbete. Inga egentliga planer.
Bemanningsföretaget på andra sidan telefonen jublade. Hon tänkte själv, att det vore bra för kompetens och erfarenhet att på nytt möta patienter i primärvården, efter att i år befunnit sig i sjukhuskorridorer.
Bemanningsföretaget betalar läkarna per patient. Den privata vårdgivaren får betalt för hur många besök de haft under dagen.
Så i tre dagar satt hon på en av Stockholms närakuter. Träffade nästan fyrtio patienter per dag – tio minuter per besök. Barn. Gamla. Kvinnor. Män. De flesta i princip friska.
När vi ses på kvällen efter hennes sista arbetspass berättar hon att bara tio av dem hon mött under dagen egentligen hade behövt träffa en läkare där och då.
Någon hade haft feber sedan i går. Ett dygns feber botas bäst med vila, nyponsoppa och kärlek brukade man säga under min sjuksköterskeutbildning. En annan behövde receptförnyelse på sin migränmedicin.
Han berättade att han brukar få en telefontid för att få det ordnat, men att man nu sagt att han behövde komma in akut. En tredje hade en prick på armen sedan några dagar.
Hennes berättelse lämnar mig inte ifred. Den skaver och skär.
Jag tänker på vad den gör med det här samhället. När de friska uppmanas söka vård, för att skapa streck i statistiken och därmed pengar till vårdgivaren. När de komplexa och sjuka patienterna, innebär förlängda läkarbesök och därmed en ekonomisk förlust för både vårdföretag och den enskilda läkaren.
Men min tanke handlar allt mer om oss som jobbar i vården. Som valt det här yrket. Som med samhällets hjälp investerat tid och pengar för att kunna bli den allra bästa vårdpersonal. Som ser det som vårt jobb att bota, lindra och trösta. Som har en etisk kod som är så tydlig med att vård ska ges till den med störst behov.
Vi pratar på kvällen. Konstaterar att det nya sättet att organisera vården går emot allt det vi tänker om vår yrkesroll: Hur vi vill att möten ska få ta tid. För att hinna förklara det komplicerade, ställa de svåra frågorna och bara trösta en stund efter ett obehagligt besked. Hur vi tänker att det är de sjukaste patienterna som ska gå först. Inte de enkla, som går snabbt och därmed bidrar till en bra köstatistik.
Jag är rädd att det här också förändrar synen på oss själva.
Att möta patienter i stort behov, som vi inte hinner med. Träffa människor som hänvisats till vård de egentligen inte behöver just nu.
Jag vill inte vara med om ett vårdsystem som tvingar mig till orimliga prioriteringar för att förbättra siffror och genererar pengar till bemanningsföretag och vårdbolag.
Jag vill inte bli en kugge i en maskin som jobbar åt helt fel håll. Då lämnar jag hellre.
Det känns så sorgligt att skriva det.
Men jag måste varna för konsekvenserna av ett system som slutade handla om människor, och började handla om pengar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
