Jag vill inte att dödssjuk tjej ska behöva vänja sig vid en sjuksköterska som är för trött och frustrerad för att egentligen vara där.
Jag höjde rösten. Inte mycket, men så att vi båda märkte det. Hon bad tyst om ursäkt. Men i stället för svar fick hon en irriterad förklaring. Att de här proverna var tvungna att tas nu. Att vi måste få veta hur hennes blodvärde såg ut. Att jag gjorde det här för att jag ville hjälpa henne.
Hon var några år äldre än mig. Livrädd för sprutor och nålstick. Och allvarligt sjuk. Gång på gång ryckte hon undan armen när jag skulle sticka.
Klockan var strax efter sex på morgonen. Jag hade varit på jobbet sedan klockan 14 dagen före. Det fattades personal. Kvällen och natten hade varit som kvällar och nätter i vårdkorridorer ibland kan vara.
Jag tror inte vi hade hunnit äta. Jag hade glömt att gå på toaletten. Strax före hade jag sett min kollega i ögonen och sagt ”sista rycket nu, bara sex prover och några kontroller att ta, sen kommer morgonpersonalen”. Efter henne väntade alltså fem till. Och så ryckte hon undan armen igen.
Det är flera år sedan den där morgonen. Men de minuterna har etsat sig fast i mitt minne. Minuterna när jag höjde rösten. Om än bara en nyans mer skarp. Så likväl. Skarpare. Till den som var i en av de mest utsatta situationerna. Nyväckt och livrädd. Svårt sjuk och utelämnad. Minuterna när jag tappade det som är min yrkesroll och därmed också min yrkesstolthet.
Det skrivs mängder med texter om vårdkrisen. Om patientsäkerhet och arbetsmiljö. Om risker för att patienter skadas och personal bränns ut. Om anständighet och lönenivåer. Jag läser dem allt mer sällan. Det finns något tröttande i att läsa en historia om och om igen, där alla är rörande överens om att en förändring måste ske, och sen gå ut i en verklighet där allt är sig likt.
Vi trubbas av. Vänjer oss vid hög personalomsättning och känslan av att inte räcka till. Vänjer oss vid berättelser om vårdpersonal som gråter, och patienter som hamnar mellan stolarna. Vänjer oss vid att vara i kris, och försöka hålla skeppet flytande.
Vänjer oss. Tills vi når ett stopp. Tills klockan är strax efter sex, och vi höjer rösten åt någon som bara behöver en hand att hålla i. Jag vill aldrig vänja mig vid det. Och jag vill aldrig att en stickrädd och dödssjuk tjej, ska behöva vänja sig vid en sjuksköterska som är för trött och frustrerad för att egentligen vara där.
Vi måste påminna oss själva om att vårdkrisen inte skapats av sig självt. Utan av att människor med makt har beslutat om hur resurserna ska fördelas. Vi behöver påminnas om att det skulle kunna göras annorlunda. För annars finns nog risken att vi misslyckas med att inte vänja oss.
När jag vaknar efter mitt tredje nattpass på rad, är min telefon fylld av sms om att det fattas personal. I natt. I morgon natt. Och natten efter det.
Torun Carrfors, skribent och sjuksköterska
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
