På morgonen tar hon sig knappt ur sängen. Benen bär inte. Hon är effekten av ett land som förändrats. Av ett land som säger att den som är sjuk, belastar.
På morgonen tar hon sig knappt ur sängen. Benen bär inte. Fötterna värker. Jag försöker hjälpa till, men känner mig maktlös.
– Det är värst på morgonen, säger hon och ler snett. Innan kroppen kommit igång ordentligt. Sen brukar det bli lite lättare.
Efter tre försök att resa sig upp, tar hon sig till toaletten. När dörren stängs om henne vill jag gråta.
Hon är en av mina närmsta vänner och hos mig på besök över helgen. I somras fyllde hon trettio. När jag just var färdig sjuksköterska jobbade vi tillsammans. På nätterna var det bara hon och jag som själva skötte en hel avdelning med tjugotvå svårt sjuka patienter. Jag har flyttat från staden där vi jobbade ihop. Hon är kvar. I samma stad. På samma avdelning. Med lika sjuka patienter.
På kvällen sitter vi i soffan. Hon berättar hur händerna tappat all kraft. Hur hon inte längre kan få ner grindarna som omger patientsängen. Hur hon inte får tag i draglakanet för att hjälpa till att vända den patient som inte längre klarar det själv. Hur hon inte lyckas montera ihop vätskedroppen med droppslangarna, utan måste be en kollega om hjälp.
Hon skrattar. Så där som man gör när det är för svårt och jobbigt att prata allvar. Jag minns hur det var när vi jobbade ihop. Hur många grindar som måste ner varje natt. Hur många patienter som behövde vändas. Hur många dropp vi kopplade ihop. Förstår att varje natt innehåller hundra arbetsuppgifter där hon måste strunta i att hennes kropp säger ifrån.
Jag säger att hon måste sjukskriva sig. Att hon inte kan jobba när kroppen värker och vägrar. Hon svarar att hon ska vänta på att kallas till en specialistläkare. Hon var hos vårdcentralen i höstas och hoppas att snart få en tid. Hon vill inte vara till besvär, och menar att hon inte är en sådan som sjukskriver sig.
Jag tänker att det är för hennes skull vi har ett sjukförsäkringssystem i det här landet. För att personer som blir sjuka ska kunna få vård och en möjlighet att tillfriskna. För att ingen ska behöva göra det omöjliga valet mellan hälsa och ekonomi. Men hon gör precis det som jag ser allt fler runt omkring mig göra. Biter ihop. Vägrar vara en person som är sjukskriven.
Hon är effekten av ett land som förändrats. Av ett land som numera säger att den som är sjuk, belastar. Av ett land som säger att personer som blir sjuka och arbetslösa är bidragstagare, fastän de tar del av vårt gemensamma socialförsäkringssystem. Hon är effekten av ett land där vi delas in i ett vi och ett dom. Vi som har jobb. De som är i utanförskap. En effektfull retorik som skrämmer människor från sjukskrivning. För ingen vill vara utanför.
Men ingen retorik kan bota människor, varken från sjukdom eller arbetsskador. Hoten duger bara till att förbättra statistiken.
När hon haltar till tåget hem, för att kunna jobba dagen efter, svär jag över att vi lät det gå ändå hit, och undrar hur lång tid det kommer ta för oss att vinna tillbaka en gemensam tro på människovärdet.
Torun Carrfors, skribent och sjuksköterska
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
