Vissa dagar när jag läser tidningen vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller bli arg. Den här gången skrattade jag först. Sen blev jag förbannad.
I en stor morgontidning presenterade Moderaternas arbetsgrupp ”Hälsosamma Sverige” och dess ordförande Filippa Reinfeldt några olika förslag för att det här landet ska bli mer hälsosamt.
Deras första förslag är att vi som jobbar i vården ska få träna en timma på arbetstid. Ett jämställdhetsförslag i tiden, säger man och hänvisar till att mansdominerade yrken som polis och brandkår får träna betalt. Jag köper att det i jämställdhetens namn vore rimligt om även personer med kvinnodominerade och fysiskt tunga yrken kunde träna lika mycket på arbetstid som män tillåts och förväntas.
Men om nu Flippa och hennes träningskompisar gillar både jämställdhet och hälsa, är det för mig helt obegripligt att det enda konkreta förslag de lyckas presentera är att jag får gå från jobbet en timma och träna. Jag vägrar tro att kvinnors ohälsa i första hand grundar sig i att vi tränar för lite.
De dagar som jag har mått som sämst på jobbet är inte när jag lät bli att gå till gymmet före eller efter arbetsdagens slut. Det är de gånger vi varit för få sjuksköterskor på golvet, så jag inte hann gå på toaletten eller ta lunch. När mina patienter larmat på mig, och jag insett att hur fort jag än går, kommer jag inte räcka till för att trösta, lindra eller hjälpa. När jag stannat i sjukhuskafeterian på vägen hem och köper en chokladkaka för att få upp mitt blodsocker så pass att jag ska orka med tunnelbanan hem utan att börja gråta.
De gånger jag gått till mitt arbete med en klump i magen, så har den aldrig orsakats av för få timmar på löpbandet, utan oftast av att jag inte vet hur länge till jag ska få gå just till det här jobbet. Räknat dagarna tills vikariatet ska ta slut och i tysthet sökt nya jobb. Krävt orimligt lite i löneförhandlingen och tänkt att det är viktigare att jag får vara kvar än att jag ställer till en scen om några hundralappar.
Den gången min rygg gjorde som allra ondast, var det inte för att jag egentligen var otränad när jag lyfte den äldre mannen. Utan för att jag var tvungen att lyfta honom ensam alla fem gångerna den dagen, eftersom ingen annan personal hade tid.
Jag pratar gärna och mycket om kvinnors högre ohälsotal. Men jag blir provocerad av att det regeringsbärande partiet då vill prata om löpband och pilatesbollar. Jag vill att vi ska prata om arbetsvillkor, löner och osäkra anställningar. Om att kvinnor har sämre villkor, tjänar mindre och i högre utsträckningar saknar fasta jobb. Om att det påverkar hälsan, bra mycket mer än vad en timme på gymmet kan göra.
Filippa, du får gärna ta med dina hälsokompisar och gör ett studiebesök. Fråga valfri vårdanställd kvinna vad hon tror att hon skulle må bäst av; Yoga eller fler kollegor? Styrketräning eller rimlig lön? Bodycombat-pass eller fast anställning?
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
