Jag struntar i hur många chefer och ekonomer på Svenskt Näringsliv som en gång i tiden njöt av att jobba osäkert i äldreomsorgen. Vi som gör det nu, njuter inte alls.
De senaste veckorna har jag pratat om osäkra anställningar och vad de gör med oss. Jag har skrivit ett av kapitlen i antologin ”Skitliv”. Texterna i boken vittnar på olika sätt om hur vår tids arbetsmarknad gör något med oss, både på jobbet och i våra privata liv.
Vid flera tillfällen när jag i olika medier eller i panelsamtal suttit med och berättat om hur jag aldrig har tagit semester, hur jag aldrig stannat mer än ett år på samma arbetsplats och hur jag tror att mina drömmar påverkas av det faktum att jag aldrig sitter säkert, så har även någon representant för arbetsgivarna suttit med.
De från arbetsgivarsidan säger alltid samma sak. De berättar att osäkra anställningar inte är någon ny företeelse på arbetsmarknaden, utan att även på 1980-talet saknade folk fast anställning. De berättar också att de själva som unga jobbade som vikarie (i handel eller äldreomsorg). Ofta har de en kompis som driver ett fjällhotell eller en badanläggning, där det är absolut omöjligt att fastanställa eftersom det är en arbetsplats byggt på en viss säsong.
I slutet av intervjun eller samtalet ber de oss att inte drömma hur Sverige en gång var, utan se framåt.
En av anledningarna till att den här boken skrevs just nu, var att vi konstaterade att det här samhällets trygghetssystem alltid har byggt på och fortfarande bygger på att vi har fasta heltidsjobb, gärna förlagda till dagtid. Och att vi som inte har det hamnar utanför. Vi kan inte flytta hemifrån, inte teckna några abonnemang, inte planera vår vardag.
Trygghetssystemet passar inte alls med vår verklighet. Då borde tesen om att det alltid har varit så här falla. Men jag frågar ändå generationen före mig, frågar mina föräldrar, mina äldre kollegor och deras vänner. Samtliga säger samma sak. När de kom ut på arbetsmarknaden var fast anställning norm.
Några berättar om att de möjligtvis hade sitt absolut första jobb som osäkert anställd, men sedan har de suttit säkert.
De förstår inte varför vi går på vikariat efter vikariat. Hur det kan ta så många år att etablera sig på arbetsmarknaden.
Jag tror de som säger, att arbetsmarknaden alltid sett ut så här, inte säger sanningen.
Men jag tänker också att det är lite strunt samma. Måhända att det alltid har varit så. Jag tycker inte det räcker som argument. Den forskning som finns visar på att personer med osäkra anställningar mår sämre, både fysiskt och psykiskt.
Den får oss att tänja vår kropp till bristningsgränsen. Den får oss att ligga vakna på nätterna och fundera över om vi kan betala hyran nästa månad. Får oss att tacka nej till semester och därmed bränna ut oss i förtid. Den osäkra arbetsmarknaden gör oss sjuka.
Då blir det plötsligt ointressant att prata om att det alltid har sett ut så. Då behöver vi prata om hur det skulle kunna vara. Då vill jag också sluta prata om hur Sverige en gång var.
Då vill jag i stället prata om de positiva effekterna av en trygg arbetsmarknad. Om hur vi skulle må bättre på jobbet, hur våra kollegor skulle få en tryggare arbetsplats och om hur våra privatliv skulle få vara just privatliv och inte ett ställe där vi oroade oss över morgondagens arbetsmöjlighet.
Jag struntar i hur många chefer och ekonomer på Svenskt Näringsliv som en gång i tiden njöt av att jobba osäkert i äldreomsorgen. Vi som gör det nu, njuter inte alls.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
